Trött och tom

2015-05-07 @ 21:40:14 Permalink Flum Kommentarer (0) Trackbacks ()

Känner mig trött och tom precis som rubriken nämner. Går på någon antihistamin och kortison mot underlig allergisk reaktion. Enligt biverkningar kan en del av min trötthet bero på den.

Lite trötthet beror säkert på jobb och pendlingstid hit och dit. Den resterande delen vet jag dock inte vad eller var den grundar sig i eller på.

Känt tomhet förr. På ett liknande sätt som nu. Kanske bara inne i en period där det händer för lite eller för mycket. Känslorna hinner inte med eller tankarna snurrar för fort och djupt. Jag vet inte.

Kanske är det. Att jag inte vet. Är det för att jag snart fyller 25 år? Tror inte det. Känner inget speciellt för det. Är det kanske problemet? Att det inte känns speciellt.

Flummigt och molnigt i mitt huvud. Stormar i lugnet. Är nöjd över min livssituation. Mitt jobb känns bra. Min partner känns perfekt. Och allt annat känns okej, bra och fint. Hur gör man en felsökning av sig själv. Skulle vara bra om det fanns, typ som för en mobil där man kan se vilken app som tar mycket plats, slukar mycket batteri osv. Vad i mitt liv, kropp eller sinne tar för mycket energi? Om ens problemet ligger i det, om det ens finns ett problem.

Nä. Dags att sova snart tror jag. Drömmarna får lösa det åt mig.

Den där fotbollen..

2013-07-12 @ 09:52:01 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()


Bildkälla: Ida Qvarnström

Vi hyllar fortfarande herrlaget för deras bronsmedalj 1994 men ger damlaget knappt ens en applåd för sina medaljer som både är fler och i högre valör. Är inte det lite märkligt och fel i ett Sverige som vi inbillar oss är så otroligt jämställt?

Fundera på det.


Damerna fick mycket kritik för sin match mot Danmark häromdagen. Det florerade negativa kommentarer på Twitter, där många inte ens berörde fotboll utan kvinnornas sexualitet. Utgår man från nedanstående så är Sverige ett land där kvinnor, bisexualitet och homosexualitet värderas lägre än män och heterosexualitet. Det verkar som det är helt okej att säga dessa kränkande ord, för kvinnor och damfotboll kan man ju inte ta på allvar? Det är ju inte alls lika svårt, riktigt eller jobbigt som herrfotboll. De kvinnorna som dessutom spelar är ju egentligen inte riktiga kvinnor. Det vet ju alla. Eller?


Nej. Så är det inte. Damlaget i fotboll är precis lika mycket kvinnor som alla andra med kromosomerna XX. Man kan kritisera deras insatser i matchen mot Danmark, precis som man gör när herrlaget missar två straffar, men att först och främst välja att trycka ner dem är endast ett tecken på okunnighet och patriarkat.

Jag hoppades att Sverige hade kommit längre. Men bristande jämställdhet förekommer inom sport, på arbetsplatser och i samhället som stort. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte behöver vara så. Det går att förändra men sålänge vi tycker det är okej att skratta åt kommentarer som de på Twitter, låter bli att visa damlagets matcher på storbildsskärm och ger kvinnor lägre lön så kommer förändringen knappast ske. En del av förändringen kräver politiska beslut men mycket kräver en förändring hos individer.

Jag förknippar än idag '94 med herrlagets bronsmedalj trots att jag då endast var 4 år. Jag har snabbt i efterhand allt fått lära mig att det var ett viktigt år för fotboll och för Sverige. Att det är något att vara stolt över, männens prestation. Att '95 med damlagets silvermedalj eller någon av de andra årtalen och medaljerna skulle vara lika viktiga eller något att vara stolt över har jag fått försöka lära mig själv i efterhand. Det var aldrig något som togs upp i skolan, gjordes en vhs-samling av (det där som kom innan dvd) eller sjungs sånger om än.

Studier och sånt.

2013-01-11 @ 22:13:39 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Var hos min studievägledare tidigare idag och pratade om magisterprogram och master. Jag vill läsa magister i utredning men det innebär att jag måste bygga ett eget program här i Umeå. Det kan bli lite krångligt, eller ja, jobbigt. Vissa kurser kan komma att krocka vilket betyder att jag kanske får läsa 200%. Det har gått bra nu men det är en annan sak på avancerad nivå skulle jag tro. Då vill jag inte läsa mer än 100% (eller ja inte mer än 100% på avancerad nivå, kommer läsa kandidat i krim samtidigt så blir ju massa procent iaf).

Ska kolla lite närmre på kursalternativen men mest troligt så blir det Luleå till hösten. Blandade känslor. Vill egentligen inte flytta men utbildningen är ju den jag vill ha. Att flytta 30 mil till är väl inte problemet utan det ligger i att behöva börja om igen. Har byggt upp en vänkrets och annat här. Finns en trygghet. Finns ett hem.

Men ja. Det kommer inte hindra eller hålla tillbaka mig. Det är studierna som får styra. Är endast ett år jag behöver läsa i Luleå. Man kan alltid åka och hälsa på osv..Det som är jobbigt är väl att behöva lämna något man trivs med.

På tal om flytt. När jag flyttade upp till Umeå för drygt 2,5 år sen så sa flera vänner att de ville och skulle hälsa på mig. Jag tyckte det var kul och såg framemot det. Visa dem hur jag har det här uppe då det är stor skillnad från hur det är i södra Sverige. Se hur de skulle reagera på kylan, snön, mörkret eller på det ständiga ljuset. Jag började planera och fundera på vad man skulle kunna göra när de kom hit. Vad de behövde se och uppleva.

Tiden har tickat på. Ingen har knackat på dörren än. Det känns som tomma löften. Inte för att de har lovat men de har givit tecken på att de ska. Det har dock fastnat där i "jag vill". Det kommer inte vidare. Det sker ingen planering. Inget händer och jag har börjat bli trött på att vänta. Känner mig lite sårad tror jag. Det här riktas inte mot någon speciell så ta inte illa upp. Känner du dig träffad så är det sannolikt för du känner igen dig själv i det jag skriver.

Ett tag funderade jag på att köpa extra täcke och fler kuddar. Så att det skulle finnas när vänner kom hit. Men när jag väl stod där med sakerna i famnen insåg jag att jag lika gärna kan skita i det och köpa det medan de är på flyget eller tåget. Jag insåg att de nog inte skulle komma till användning ändå. Att de skulle ligga och ta plats i skåpen. Jag insåg att jag såg framemot något som förmodligen bara jag planerade inför.

Jag vet att det är svårt att finna tid, pengar och liknande när man studerar och när man arbetar. Jag har dock aldrig krävt att man ska stanna något längre. Att resa till Umeå behöver inte heller kosta så farligt mycket. Det finns tid om man vill. Det finns även pengar om man prioriterar. Jag tar inte ut fullt lån (eller ja, ska börja med det nästa termin) men jag har ändå haft råd med lite resor inom och utanför Sverige. En del av resorna har mitt sommarjobb betalt. Jag valde att lägga pengarna på det. På att träffa vänner om det så bara var för någon eller några dagar. När det gäller tiden, well, jag har haft tid fast jag läser dubbelt och ibland mer än så. Jag har suttit med böcker och artiklar och arbetat som en tok för att få några dagar ledigt och under de dagarna ägna tiden åt att inte göra något med just vänner.

Jag vet inte varför jag skriver ner det här. Vet inte vad jag vill med det. Antagligen mest bara få ut det. Till sommaren så är jag klar med kandidaten i sociologi. Det som var planen från början. De där tre åren. Nu har jag lagt till en magister och en till kandidat vilket innebär ytterligare ett år av studier. Det blir sammanlagt fyra år. Till sommaren är det som sagt tre år, tre år som alla har vetat om från början, tre år att besöka mig här uppe. Jag kan tycka att det är rätt mycket tid att faktiskt hitta någon lucka på, några kronor för och lite engagemang.

Jag har sagt det någon gång tidigare, om du inte verkligen menar det så säg inte att du vill hälsa på utan se till att du gör det.

Ångest.

2012-11-24 @ 15:39:00 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag vet inte varför men ångesten bestämmer så mycket numera. Kanske är det stressen skolan bidrar med. Att min tolerans överstigs. Jag vet inte. Är nog mer bakom om jag ska spekulera.

Allt som hänt de senaste månaderna tror jag tar ut sin rätt nu. Paralyserar mig. Ett skrämt rådjur i skogen. Mina känslor är instängda någonstans. Jag känner inte så mycket. Inget alls egentligen. Likgiltig. Även för sådant som trots min ångest brukar kunna väcka längtan eller hopp i mig. En kort sekunds lycka. Inte ens det finns nu. Inte idag. Kanske imorgon.
 
Min sömn har ingen struktur längre. Jag har svårt att somna på nätterna eller kvällarna. Somnar när dagen så smått börjar börja. Vilket inte är att föredra. Jag behöver det lilla ljus som finns på dagarna. Idag vaknade jag vid två. Två som i 14. På eftermiddagen vill säga. Mörkret var mer eller mindre redan här då. Förstår inte var den oändliga tröttheten kommer ifrån. Det är inte fysisk trötthet som skulle kunna förklaras med järnbrist eller något annat. Det är något på djupet. Något inom mig. En trötthet som man inte kan sova bort.


Det som skrämmer mig är att jag inte ens ser fram emot att TRÄFFA Manson och se han och Rob Zombie spela. Det är något jag sett fram emot som en liten godisförälskad unge tidigare. Längtat efter. Räknat ner till. Men nu. Nu är det bara tomt. Ett tomrum som fylls av likgiltighet.

Kanske rättar det mesta till sig i veckan. Vi får se. Jag behöver få någon energi som pressar bort ångesten och ger mig det som jag just nu saknar, känslor.

Jag vet. Det är tyst.

2012-11-12 @ 16:16:34 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

I know I know I know.

Börjar bli frisk nu. Men ångesten äter upp mig istället. Helt slut. Orkar inte. Vill bara sova. Kan inte sova. Somnar efter flera timmar. Vaknar sen mycket senare än tänkt.

Skolan går bra dock. Ligger inte efter. Snarare minimalt före. Med tanke på att jag var bortrest en vecka så kommer jag snart ligga mer än minimalt före. Just nu läser jag tre kurser. Samtidigt. Inte det roligaste kanske. Den ena kursen slutar i dagarna dock. Tackar för det. Däremot blir lyxen av att endast lästa två kurser inte så långvarig. En till kurs börjar i slutet av november/början av december. Men det är lugnt. Jag klarar av det.

Stressen som skolan och allt annat innebär gör mig mindre tålig mot min ångest. Det vet jag. Men jag känner att det går ändå. Det är snart december. Då träffar jag Mr. Manson. Då ser jag samma man stå på scen och sen på samma scen kommer bästa Rob Zombie avsluta kvällen. På dagen möter jag mannen med stort M. På kvällen ser jag the twins of evil äga bort all skit som Stockholm annars innebär i min värld.


Får se om jag skriver ner lite om London en annan dag. Kan säga att det var jättekul där, som alltid. Fick inte riktigt den där lugna känslan som jag brukar få. Kanske för saker i mitt liv var allt annat än lugnt. Det var när jag var i London som jag fick beskedet. Svaret på analysen av mammas cancer.

Resultaten var bra. Cancern har inte spridit sig. Och kan nu dra åt helvete.

Jag är så otroligt glad. Lättad. Men fortfarande rädd. Det kommer jag alltid vara numera. Cancern är borta. Men jag litar inte på den.

Du i drömmen. Igen.

2012-05-27 @ 11:59:18 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Så du kom tillbaka igen. I drömmen. Den här gången för att visa mig ryggen? Det gör ont. Även om det bara var en dröm. Kanske för det någonstans är så i verkligheten med. Det känns så i alla fall. Det är jobbigt när du besöker mig sådär. Tar flera timmar att andas normalt igen efter man vaknat. Du liksom biter dig fast i mina tanker och allt blir bara kaos. Jag kan inte röra mig.

Jag försöker hålla dig på avstånd. Mest för att inte minnas för mycket. För det gör för ont. Men när du kommer och river upp allt i sömnen så vill jag bara ringa dig och veta varför, varför det blev som det blev.

Ibland hatar jag att du är min andra hela halva. För det är sämst att vara helt halv utan dig. Vet att det alltid kommer vara så, jag vet och jag förstår. Det är inget beslut vi själva tog utan det bara blev så och nu är allt för invecklat för att bli en saga med ett lyckligt slut.

Kanske kan jag inte förlåta dig för det. Även fast det inte är ditt fel. Men du lät det nånstans hända. Jag gjorde det nog med. Innan dig till och med. Men jag hann börja fixa det och vi var så nära det där lyckliga slutet tills det var din tur att låta saker och ting förändra allt.

Jag saknar dig så galet mycket. Det gör på riktigt ONT. Minns hur du sa jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå med tårar i ögonen. Du hade rätt. Där och då gjorde jag fel. Jag lät dig sova i ensamhet. Minns du att jag sa exakt samma ord till dig vid ett senare tillfälle? Även jag sa det på natten med tårar i ögonen. Du är den enda pojken jag älskat. Helt ärligt.

Jag saknar inte bara dig, utan jag saknar även mig.

V's day!

2012-02-14 @ 20:54:57 Permalink Tankar Kommentarer (3) Trackbacks ()

Idag skulle man lätt kunna tro att jag skulle tänka på V. Är ju en dag som ska vara full med kärlek å sånt trams. Visst, jag saknar ihjäl mig efter min vän genom själen men det är inte honom jag tänker på idag. Nä. Det är någon annan. Någon som börjar få mig att glömma att sakna och istället minnas att skratta.

Tänker faktiskt på en av de snyggaste pojkarna jag någonsin träffat. Inte för att överdriva eller vara onödigt ytlig men han är verkligen jättefin. Ni känner inte honom. Och ni har inte heller träffat honom. Eller jo. En av mina vänner har det. Men ah ville bara skriva av tankarna på att jag tänker på honom. Mer och mer. Mr P.

Hopplöst.

För jag är i fel del av Sverige.

Nålarna.

2011-10-06 @ 16:07:20 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Just det, några har undrat. Jag piercade läppen och näsan. Så en till jämte den jag redan har i läppen och så en i näsvingen. Det är fint. Jag vet att en del inte gillar det. Men om folk får ta hål i öronen utan utfrågning tycker jag att jag får ta hål i min näsa om jag så vill. Är som sagt min näsa. Ni får klaga om jag tar hål i eran. Inte när det gäller min.

En del gillar inte att man färgar håret. Tatuerar sig. Klär sig i svart eller färglatt. Ni behöver inte gilla det. Men låt mig gilla mig själv och göra vad jag vill med min kropp och mitt liv. Jag tycker det är fint. Det får mig att känna mig mer som mig så varför skulle jag ställa mig i kön och efterlikna någon annan som är en generell kopia av samhällets normer utan leende? Det skulle bara få mig att må sämre och känna mig instängd i ett hörn och som en förtryckt slav.

Var glad för mig istället. Att jag ler trots mina piercingar, tatueringar, hårfärg och kläder. Att det är på grund av det jag mår lite mer som en glad studsboll.

Jag blir inte elak av det, mindre intelligent eller brottslig. Jag är samma person, bara mer uttryckt med smycken och färg.

Vegetarian eller näähee?

2011-09-28 @ 23:42:41 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()



Okej, didn't know. Men är inte vegan också påhittat då? Egentligen? Något man har hittat på bara för man inte vill vara köttätare/asätare/whateverätare.

Kollade lite och skulle nog vilja påstå att vegetarian som benämning finns. Kanske har jag fel men jag hävdar det anyway. Tyckte en filur hade formulerat det bra så lånar orden:

Vegan = Äter inte kött, fisk eller kyckling. Inte heller mjölkprodukter eller ägg. (De använder vad jag vill minnas inte produkter eller kläder från djur heller men det kanske bara är en extrem form så tar inte med det..)

Vegetarian = Äter inte kött, fisk eller kyckling. 

Man delar in vegetarianism i dessa tre olika grenar:

Lakto-ovo-vegetarian = Äter inte kött, fisk eller kyckling men mjölkprodukter och ägg.
Laktovegetarian = Äter inte kött, fisk eller kyckling men dricker mjölk. Äter inte ägg.
Ovovegetarian = Samma som ovan, äter dock ägg men inte mjölk.

Pescetarian
= Är inte någon vegetarian. Äter fisk och skaldjur, men inte kyckling och kött.

Ge mig gärna en utförlig förklaring som dementerar ovanstående.

Our Lady Peace säger det lika bra.

2011-05-07 @ 21:28:00 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Don't stop sucking me in
Making me come back to you
No one will ever compare 
Will ever be better than you

I feel powerless
I feel underdressed
I swear this is goodbye
I don't wanna go
I just seem to blow everything that I love tonight
I've been hiding here
I've been lying here
Watching life passing by
I want you to know
I want you to know 
I'd die for you
I'd die for you

I felt this earth spin and crash
The end of the world shouldn't come so fast

Insidan.

2011-03-10 @ 12:04:56 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

(obs, långt inlägg, men ni kanske förstår mig lite mer)

Jag bröt ihop igår på ett sätt jag aldrig gjort. Det var extremt. Kan bero på medicinen eller så beror det bara på mina tankar. Jag vet inte. Känns bättre nu i alla fall och ska träffa min läkare efter helgen och utvärdera medicinen noggrant.

Jag vill inte må dåligt för jag vet att andra mår dåligt av det. Vilket bara får mig att må sämre. Man känner skuld över det.

Vet att det är svårt att förstå varför jag inte mår bra. Jag vet inte riktigt själv själva anledningen. Har alltid känt något annorlunda sen jag var liten och har aldrig riktigt känt som man ska. Jag kände en längtan till något. Till att fly, fast jag inte visste vad jag ville fly från. Jag ville bara. Målade upp bilder där jag sprang ut i skogen och stannade där, djupt inne bland träden. Jag trodde jag skulle finna det jag letade efter där. En morgon när jag inte var så gammal hoppade jag ut genom fönstret i pyjamas och sprang. Kom inte längre än till lekstugan som låg vid skogskanten. Jag började gråta för jag visste att andra skulle bli ledsna när de insåg att jag var försvunnen. Så jag stannade och lät tårarna rinna en liten stund vid lekstugan farfar byggt. Sen hoppade jag in genom fönstret och åt sedan frukost i det fina solljuset.

Jag har flera gånger fått en liknande känsla. Att rymma. Att hitta det jag letar efter. Inte för jag vet vad det egentligen är eller var jag kan hitta det. Det är bara som en ständig längtan.

I skolan kändes det rätt bra. Jag var duktig och tack vare min syster och hennes vän kunde jag redan en hel del innan jag började skolan. Jag anpassade mig och hade vänner. Bra vänner. Men den där längtan och ett behov av att finna mening fortsatte att växa. Jag visste hur man skulle känna när man lekte med sina vänner efter skolan eller på rasten. Jag låtsades oftast att jag kände det, var ytterst få tillfällen som jag faktiskt kände det. Det var inte tillräckligt för mig. Det var inte det jag behövde.

Min bästa vän var min katt. Min älskade svarta pälsboll. Han förstod mer än någon annan gjorde. Det kan låta weird och jag förstår om ni tycker det, det skulle jag med gjort om jag läste det. Men min katt sov hos mig på kvällen tills jag somnade sedan gick han ut och jagade under natten. Han var katt under natten. Sedan tidigt på morgonen kom han in och åt mat och sov sedan hos mig när jag vaknade. Ibland hoppade han upp i sängen direkt efter han kom in eftersom det skulle dörja innan han fick mat. Då stannade han tills pappa gick ner i köket. Han tog hand om mig, min katt, min vän. När jag hade ont, riktigt ont, så kom han och la sig jämte mig där jag hade ont. Han värmde min rygg så smärtan lindrades. När jag var ledsen fick han mig glad.

Eftersom jag fick honom när jag var 6 år så växte han tillsammans med mig. I åtta år fanns han hos mig i princip varje dag. Så när han blev sjuk och jag insåg att vi var tvungna att avlida honom dog mitt hjärta. Jag var hos honom hela natten och hade aldrig tidigare i mitt liv känt en sådan smärta. Att se hur ont han hade, att veta att jag inte kunde göra något. Att jag snart skulle förlora honom så fort det blev morgon, det gjorde mer ont än jag kan beskriva. Ni som tänker att det bara var en katt, ni har fel. För mig var han så mycket mer. På morgonen åt vi frukost tror jag och han kom ner för trappan. Han ville vara med oss. Han la sig vid dörren i hallen och man hörde på honom att han hade fruktansvärt ont. Vi la han på en filt och bar honom till bilen. Han låg jämte mig under bilresan till veterinären. Jag grät som jag aldrig gråtit förr. När vi kom till veterinären gick det rätt fort. Jag minns att det fanns en affisch med olika hundraser på. Jag minns att en del av mitt hjärta dog för alltid.

När sprutan var insprutad gick det fort. Jag visste att det var det enda man kunde göra. Att låta honom slippa plågas av smärtan. Men jag hoppades lika mycket som jag hade hoppats under natten. Jag visste att det inte gick men hoppet var jag tvungen att ha kvar. Vi la honom sedan i en låda. Vi väntade till pappa kom hem. Jag klappade och pussade honom en sista gång där han låg i lådan i garaget. Han var så kall och stel. Han fanns inte längre. Vi begravde honom på eftermiddagen. Det är fortfarande jobbigt när jag bara tänker på det. Jag blir nästan lika ledsen som jag var då.

Han begravdes på en tisdag. Det är därför jag inte gillar tisdagar. Har sedan den tisdagen hänt andra saker på tisdagar som varit mindre kul men just den tisdagen var värst. Jag fastnade i sorgen. Varje tisdag gick jag till hans gravplats. Jag tryckte min hand, den högra, på stenen. Den passade perfekt in, det var som om stenen formades för att min hand längre fram skulle passa in på den. Jag tryckte min hand på stenen och pratade sedan med honom. Jag visste hur han låg under stenen så jag klappade han åt rätt håll. Innan jag gick där ifrån sjöng jag en sång och pussade sedan stenen där hans huvud var innan jag tryckte handen mot stenen igen. Jag använde min hand som nyckel skulle man kunna säga. Jag upprepade det i flera månader. Varje tisdag. Även när det var snö. Det hände att jag någon tisdag inte kunde gå dit, men då gick jag dit dagen efter eller om vi skulle på semester så gjorde jag det innan och efter resan.

Jag vet att det verkar knäppt. Och jag var delvis lite knäpp. Knäpp av sorg. Men innan ni dömer mig, kom ihåg att han var min bästa vän och han hade växt in i mitt medvetande, i mitt hjärta under flera år.

En sak som jag önskar att jag kunde känna på riktigt är glädje när jag är med mina vänner. Jag känner det ibland men oftast är det som om jag inte är där eller som om jag inte tillåts att känna det. Som om något i mig fattas. Jag tror inte det märks, inte så ofta i alla fall, man blir bra på att gömma det. Det är inte så att jag inte är glad när jag är med mina vänner, det är jag, jag känner en lättnad. Det är bara det att jag inte tillåts känna glädjen fullt ut. Förutom ibland. Fast det har blivit mer sällan.

Det är lite som om något självklart fattas i mig. Det är svårt att förklara. Men jag försöker bli som ni. Jag försöker må bättre. Jag vet att ni blir oroliga ibland, det blir jag nog själv med. För er egen skull och för min, bli inte det. Jag behöver er, men jag behöver er för dem ni är.

Är ni där?

2011-01-04 @ 22:18:20 Permalink Tankar Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jag vet att en del av er säger att ni är där. Ni säger att ni alltid är det men alltså nej det är ni inte. Eller är ni? Isf var?

Om jag åker tåg försvinner täckningen på mobilen så hur når ni mig då?

Det kanske inte räknas när tunnlar bryter sändning eller när tankar sover och batterier är slut. Kanske kräver jag för mycket. Eller kanske och kanske, jag lär göra det. Jag hade en vän som alltid var där förr. Verkligen alltid, jag behövde inte ens säga ett ord eller vara i samma stad, personen visste redan. Jag visste samma sak när det gällde personen själv istället. Är svårt att gå från det till att få nästan-alltid. Nu låter det som jag inte uppskattar att ni finns där, uppskattar det verkligen men ni kanske ser lite av svårigheten när ni säger alltid och alltid är ett alltid som passar er bäst. Eller att alltid är alltid först när jag säger eller viskar till er att det är ett alltid-moment just nu.

Vännen var en snögubbe av kristall. Smälte inte i solen, men slogs i bitar..Aj.

Mini-mAmaaa 2.

2010-12-22 @ 12:46:56 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sandra om Mini-mAmaaa:
Det viktigt att inte glömma att killar har ansvar i detta också. En del killar lägger 100% ansvaret att skydda sig på kvinnan och bryr sig inte om riskerna att för graviditet. Bara för att killen inte bär barnet betyder inte det att han har mindre skyldigheter.

Sandra noterade något jag inte skrev om som är viktigt. Håller helt med och delar hennes åsikt. Det är självklart att det är bådas ansvar. Menade inte att det bara är tjejen som endast har det. Båda har exakt lika stort ansvar.

Så när killar säger att de inte vill bli pappa så är det försent att tänka det i efterhand. Det gäller att tänka innan.

(Sandra, minns du glöggen på bänken nära Plexis hus? Kom och tänkta på det nu när jag kom hem från stan och hamnade framför datorn lite snabbt. Det var fint och lite udda, precis så som det ska vara ^^).

Mini-mAmaaa

2010-12-21 @ 11:08:32 Permalink Tankar Kommentarer (3) Trackbacks ()

Snubblade förbi en nystartad blogg. Är skapad av en tjej som är 13år och fick ett barn igår. Hmm..Ja..Vad ska jag säga egentligen? De mesta delarna i mig om inte alla tycker det är fel. Menar inte att hon inte kommer kunna bli en bra mamma, det blir hon nog, får vi hoppas. Men varför så tidigt?

Jag lämnar tjejen i bloggen nu. Ser det mer allmänt, finns ju massa tjejer som är unga (för unga?) som föder barn hit och dit. En del planerar det i smyg för att hålla kvar killen medan andra säger att det inte var planerat. Dock undrar jag lite över hela inte planerat grejen. Sure okej att man kanske inte planerar det men samtidigt så vet man ju faktiskt att barn inte kommer med en stork. Så jag vet inte men tycker det är lite fel att säga så. Man planerar inte att bli gravid men samtidigt låter man möjligheten finnas. För vill man inte bli gravid finns det flera alternativ att motverka det på. Så när tjejer säger att det inte var planerat så vill jag fråga jaha men hur tänkte du då? Du måste ju ha vetat att du kunde bli det? Just det där att du kanske kan bli det borde ju innebära att om du inte vill så ser du till att du inte blir det..

Jag är lite arg på de där tjejerna. Menar inte att de är dumma men att de kanske i en situation inte gör ett så smart val, kanske beror det på killen. Visst att föda barn kanske är deras bästa och största upplevelse i livet men det kanske skulle bli bättre längre fram? För båda? Läs det inte fel..Men jag tror att den där tryggheten som barnet behöver är svårare att skapa i de situationerna. Visst det finns familjer som har allt annat än trygghet med föräldrar som är äldre. Jag säger inte att det inte kan finnas bara att jag tror att det blir svårare att skapa. Oftast är det bara den unga tjejen då pappan inte vill vara pappa. Tjejen kan kanske förlita sig på sina föräldrar och staten. Hur tryckt blir det sen dock? Tjejen växer ju upp. Klarar hon utbildningen bra samtidigt som hon är mamma (en del gör säkert det men många hoppar av?) ?

Är det bra att vara förälder och samtidigt själv vara barn? Hur försörjer man sitt barn när man själv är beroende av att bli försörjd av sina föräldrar?

Abort är väl kanske inte alltid rätt väg. Jag anser dock inte abort som mord. Jag skulle inte vilja föda ett barn om jag inte visste att jag kunde ta hand om barnet bra och ge barnet bra förutsättningar. Utbildning och jobb, någon form av säkerhet och kunskap först. Vad för liv vill man ge sitt barn? Förmodligen det bästa och jag vet med säkerhet att jag inte skulle kunna ge ett barn det när jag själv var barn. Man är ung och naiv?

Om någon som läser är en ung mamma så hoppas jag inte ni ser det kränkande (benämningen som används mer vardagligt inte den helt egentliga innebörden med det där är en annan sak jag inte behöver gå in på). Det är inte meningen att framställa er negativt även fast det kan låta som det. Ni kan vara minst lika och till och med bättre mammor än de äldre men jag ser inte helt rollen som mamma som den enda faktorn i barnens liv. Där kan jag se en större tendens till brister. Hur ser ert och barnets liv ut om fem år (om vi säger att du fick barn när du var 15)?

Ett tag kändes det som om att skaffa barn när man var väldigt ung var en trend. Hur fel kan samhället bli egentligen. Associerade direkt till en reklam som gick (kanske går vad vet jag?) på MTV nu..Den verkade uppmuntra det och en mer fail-ig reklam har jag inte sett på ett bra tag. Har inte tid med det här mer nu, packa klart samtidigt som jag försöker formulera extra frågeställningar ifall jag märker att min huvudfrågeställning inte håller sett till materialet i boken och i mina sökta artiklar.

Ett glas av klagomål.

2010-10-25 @ 22:47:51 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ja. Jag tycker jag har rätt att klaga. Mer än vissa på bussen eller tåget eller flyget. Visst, jag klagar på onödiga saker med. Så jag är lika dålig. Dock ska jag klaga lite mer allvarligt nu.

Jag har inget emot att jag behöver ta medicin för att minska risken för att få ont när jag äter/dricker. Det är lunch. Jag kan svälja tabletten eller tabletterna. Visserligen innehåller den ena gelatin vilket jag annars inte äter. Medicinen tas bara upp av tarmen och verkar endast där så jag har accepterat det med. Även om jag är lite sur på innehållsförteckningen ändå. Det är ju still gelatin.

Det är inte det som är jobbigt. Inte heller att det kommer kunna göra ont hela mitt resterande liv. Det går att vänja sig, vänja bort att det kan och gör ont. Ibland gör det visserligen för ont för att förneka men det är ändå okej. Vad är då jobbigt?

Är väl lite jobbigt att läkarna inte egentligen vet vad det är. Fast det som jag känner är jobbigast personligen är att magen typ svullnar upp. I'm not kidding. Det kan se ut som jag är gravid. Inte gravid i sista månaden men någon vecka/månad eller veckor/månader då man kan vara rätt säker på att personen är gravid. Jag vet inte vilken vecka eller månad det är. Ni som har fött barn vet, myself dunno. Nu tänker du kanske, mm sure hon överdriver. Nej. I wish. Men min mage kan ibland verkligen bli en gravidmage! Den går inte heller att trycka på, alltså trycka in med ett finger eller nåt. Så skulle lika med kunna vara en unge i den som gör motstånd. Det är det inte. Utan det är något läkarna inte vet något om egentligen.

Så största anledningen till att det är jobbigt? Well jag vet inte hur du känner, men jag känner att det kan vara lite jobbigt att se gravid ut genom att bara äta eller dricka. Det syns rätt tydligt på mig då jag annars har en no way att du är gravidmage. Borde kanske ta kort så ni verkligen kan se. Iaf, i vanliga fall så syns mina höftben tydligt, för tydligt. Magen börjar innanför dem eller vad man ska säga. När det blir sådär uppsvullet så syns knappt höftbenen. Det är inte bara det att jag inte vill se gravid ut. Det förstör mina val med. Jag kan inte ha vissa kläder när jag vet att medicinen verkligen är långt ifrån att hjälpa. Mina favoritbyxor funkar inte då. De är inte gjorda för en mage som svullnar. Jag gillar mina kläder så vill ha dem.

Jag har accepterat smärtan som en del av mig. Men den där magen ser jag inte som mig. Jag är van vid att min mage är min. Så som den var innan operationerna och som den är när den inte svullnar upp.

När receptet på den medicinen jag tar nu är slut, så ska jag ringa till sjukhuset och se till att testa någon annan. Kanske finns hopp. Jag vill ha min mage inte något annat.

Jag vet att ni som varit gravida älskade eran mage. Ja. Kanske för det fanns ett barn innanför. Att den heller inte alltid skulle finnas där. Det var kanske kul i nio månader. Sen är det rätt nice att kunna ha en fin klänning utan att känna att magen bara tar över. Så ska jag på fest med folk jag inte helt känner, well, då tar jag inte den där klänningen. För då kommer jag behöva förklara. Och jag kommer känna mig extremt obekväm med i den där klänningen om min mage slutar vara min. Så har inte den där klänningen på fester med folk jag känner heller. Inte om jag vet att medicinen inte ens kommer minska det lite.

I was a creature before I could stand

2010-09-26 @ 19:43:59 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Igår när jag kom hem från NH insåg jag att jag inte är bra på att få vänner som är tjejer. Hmm. Insåg att de är de 4 i Super5an och min syster som faktiskt är de enda som är girls. Visserligen känner jag fler, men det är mer i vissa miljöer, SRF t.ex. som man umgås med dem och oftast inte så mycket då heller. Utan de är de fyra och min syster som är de jag faktiskt är hemma hos. Som faktiskt är hemma hos mig (inte i Umeå, än iaf). Ja jo just det, Mellanie med, men det är ju min systers kompis så det är inte samma sak you know. Sen finns det en till kom jag på, som är rock n' roll awesome och som förmodligen skulle vara en kick ass vän om vi kunde umgås oftare eller umgås överhuvudtaget, men det sker längre fram tror jag.

Så jag funderade på det. Kom fram till att de jag umgicks med, gjorde vardagliga grejer tillsammans med var killar när jag bodde i Falkenberg. Nu tenderar det att se likadant ut här. Why? Som igår, pratade med en tjej, men inte alls mycket utan det var med killar. Igen. Again. Once more. So it goes on. Nu menar jag verkligen prata som i friends-feeling.

Har förmodligen en fikavän nu. En kille (läkarstudent, oj skulle vi levt i en värld förr borde jag ha gift mig.....samhällskritik i söndagsformat). Vilket är lite fail på ett vis för well killar upplever världen som killar och inte som tjejer. Så det blir ju lite problem ibland. Eller problem blir det inte men man kanske inte pratar lika mycket om skor osv (iofs just skor pratar nog jag om, iaf om mina skor som jag är kär i, de som skulle ha kommit i fredags men som fastnade på sista stället, hej måndag då måste de komma, jag borde cutta sko-snacket här med right? ^^). Men ni fattar.

Kanske föredrar jag killar som vänner då de inte är lika dramatiska (jag generaliserar nu). Kanske för jag tycker dansgolv är fail. Kanske för jag hatar Iiiiiiiiiiiheeeeehhh skrik. Kanske för jag inte orkar bry mig om en nagel går sönder (btw, really? En nagel? Insane).

Jaja. Nu ska jag återgå till uppgiften. Till Harvardsystemet (föredrar fortfarande not-systemet, förstör inte texten lika mycket men jag börjar vänja mig lite). Ser ett mönster i att mitt användande av parenteser i bloggen började samtidigt som examinationerna och deras krav på referenserna inom parenteser.


Skorna som inhandlades. Bilderna är inte helt awesome men kom igen, är iaf bilder :b


Två av mina fingrar fick bli extra rock n' roll, haha ofta jag skriver så.


Nej mitt hår är inte så gult, kameran har nyansen och ljuset från lampan bakom och i taket är gula. Men anyway, håret är snart fint igen. Btw, så har jag min kavajnåt jag hittade på H&M. Rea och precis det jag letade efter. Myes! Har dock tryckt på lite grejer från Shock på den så mm den är fin va!


Jag var trött, can you tell? N' yes, dödskalle i håret + i några dreads jag satte i. Bara några inte halva håret. Det orkar vi inte ha.

Skriver sovandes..

2010-09-19 @ 20:48:43 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hade hur kul som helst igår när jag jobbade på NH. Finns även en hel del att skriva om det. Dock är jag så oerhört trött så ni får nöja er med att jag hade kul helt enkelt ^^

En hel del tid idag har gått åt till att skriva det sista på examination 1. Ja jag vet det skrivs mest om det här just nu. Inte så konstigt då hela min vardag planeras runt den. Jag känner mig i närheten av klar nu. Ska kolla igenom den ett antal gånger till men det känns okej anyway.

Valvaka. Hmm. Ja. Jo. Jag kommer säkert ha somnat innan dess. Är som en zombie nu, kanske slår om snart. Har röstat vilket jag hoppas ni som får även har gjort. Om ni röstar blankt så är det lika okej som på ett parti. Bara ni tar vara på er rätt att rösta.

Fick bli pizza idag. Testade en annan pizzeria idag, vad ska man säga, det är inte som i Falkenberg. Nästa gång det blir pizza för min del i Umeå ska jag åka in till stan. Där jag åt en falafelrulle när mamma och mormor var här tror jag är det stället som äger mest på pizza här uppe. Sen är det mer än självklart att det första jag äter när jag är i Falkenberg är pizza, damn, den är helt enkelt oslagbar.

På tal om det, kommer åka ner lite snabbt i slutet av oktober. Som det ser ut nu. Blir en dag hemma i den lilla staden och två och en halv i Göteborg. Vi ses i Halloweens underbara mörker.



Sent igår somnade Meile (jag har alltid varit osäker på stavningen på hans namn så jag hoppas jag skrev rätt) in. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vi visste alla att det skulle ske. Vi trodde att det skulle ske tidigare än det gjorde. Visst känns det konstigt för det. Dock så var det väl bäst så, vilket känns fel att skriva egentligen. Men han var sjuk och hans dagar bestod inte av något man skulle kalla en dag. Döden är vad den nu är, men förhoppningsvis innebär den inte mer smärta. Vila i frid. Vila i glädje. Till er andra, ni som får uppleva saknaden, lev med era minnen av det som var innan sjukdomen.


Även om den är väntad, döden, känns det alltid underligt när den väl har knackat på..Vilket i sig är konstigt. Den blir som mest verklig efter den har varit verklig i ett par dagar.

Umeå, why?

2010-08-19 @ 18:52:10 Permalink Tankar Kommentarer (6) Trackbacks ()

En del undrar varför jag hade Umeå som första val. Varför jag väljer att plugga så långt bort ifrån allt och alla jag känner. Tänkte ge ett utförligt svar nu.

Anledningen till att Umeå var mitt första val och egentligen att Sundsvall samt Luleå var mitt andra respektive trejde val beror på att jag tror man måste finna sig själv genom att vara själv. Det vill säga ta bort miljön man är van vid, miljön som skapar en del av en. Hur ska man kunna veta vad man vill när man påverkas så mycket av det runt en. Man märker inte påverkan själv förens man byter miljö.

Jag vill uppleva världen helt själv. Testa och se vem jag är när jag inte har det jag är van vid. Få växa, få lära och att få tid till att uppleva något helt frivilligt. Hur vet man vad man klarar om man aldrig testar?

Jag vill ha de där milen som mur. Mur mot tryggheten i det jag vet. Det finns kvar men blir svårare att nå, eller tar längre tid att få. När man inte lika lätt kan gå tillbaka i vanliga säkra mönster hittar man andra alternativ. Man blir självständig på riktigt. Det du inte klarar själv klarar du inte.

Sen ska Umeå vara en bra studentstad. Vintern lär bli kall men nice. Tillgång till snö och möjlighet att snowboarda lite lättare. Annan luft. Mer lugn i vare andetag. Norrsken! (En av mina måsten är att se norrsken)

Visst, jag är lite nervös. Då och då till och med livrädd inför de första dagarna ^^ Jag kommer ju testa mig själv. Vara i situationer där allt jag har är just mig själv. Tror dock att man behöver uppleva gränserna man har inom sig. Mina tankar säger att man behöver se världen genom sina egna ögon.

Så jag väljer Umeå för där kan jag öppna mina ögon lite till. Kanske finna lite svar på alla filosofiska funderingar. Kände att jag var närmre min personliga sanning när jag var i London. Så nu tar jag ett steg till för att nå något jag ännu inte vet vad det är. Vet bara att det krävs. Det kanske handlar om visdom eller bara om livet.

Nu kan jag snart räkna ner timmarna som jag har kvar i Falkenberg...

Dude!

2010-08-02 @ 12:17:35 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Var på gudstjänst på jobbet igår. Kan inte påstå att jag gillade det. Kändes mest creepy att se hur människorna verkade besatta eller genom påverkan som små fortsatt att gå till kyrkan. Undrar om de verkligen tror på det. Undrar om de valt det själva eller blivit påverkade (milt hjärntvättade?). Det var en del unga där. En familj med en liten bebis också. Tycker man inte ska dra med barn dit. Om de vill tro på gud så borde det vara ett val de självständigt får göra.

Det prästen sa ville jag bara säga emot. Det var ju inget vettigt. Det var tydligt att det handlade om övertygelse. Att prata om något som berör världen, bla. miljön och sen dra in tron i det och att kristna var lite lite bättre. Tror inte de som gick dit pågrund av sin tro och inte pågrund av sitt arbete ens reflekterade på infektionen i orden. Man ska ifrågasätta, inte endast acceptera. Man har ett eget ansvar i allt. Att vara kritisk är att vara observant.

Man får gärna tro på gud eller något annat om man nu så önskar. Dock så tycker jag man ska veta vad det är man tror på. Veta att de valde bort vissa delar och höll kvar andra i den modernare varianten. En del troende är väldigt dömande mot speciellt personer som inte tror. Vad jag vet så ska man enligt kristendomen inte döma.  Handlar inte gud i första hand om kärlek? Kan du inte leva ditt liv och om det nu är så att de blir straffade i brist av tro eller annat så är det väl inte ditt problem?

Jag tycker religion har en alldeles för stor inverkan på samhället. Tycker man läser alldeles för mycket religion i skolan. Jag kan förstå det till en viss del, man ska kunna förstå varför andra människor gör si och så. Precis som med historia. Dock läser man religion ofrivilligt längre upp i åldern än historia. Historia är bra för det ger samma insikt i människan. Tycker man kan byta ut religionen man har på gymnasiet till psykologi eller filosofi. Det är ämnen som jag anser vara viktigare. Psykologi omfattar även hur människor agerar även om de inte är religiösa. Därmed täcker psykologin en större grupp och ger större förståelse för sig själv och andra.

Silence..

2010-06-04 @ 12:12:21 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()



För sista versen i 747 (den engelska versionen) är underbart bra och det är allt jag kan säga idag.