Svalbard part 3

2012-06-28 @ 12:05:43 Permalink Svalbard 2012 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Svalbard Flygplats.

Mörker.

Mörker 2.

Vovven som gillade vantar.

Hej hund!

Innan turen till isgrottan började fick man hjäpa till att sätta på banden på hundarna.

Favorit-vovven. Så söt.

Hundbollen *.*

De kunde bli så små.

Hej hund i gult ljus från huset samt en pannlampa.

Efter turen så fick vi gå och hälsa på valparna.

Valpis.

Bästa valpen!

En valp som också gillade vantar. Och att försöka välta mig. Precis som den liknande hunden i större storlek.

Isgrotta.

Ung is. 500år. Typ.

Kristallkronan.

Klättra upp.

Klättra klättra. Var roligare att åka ner ^^ Även fast man inte såg så mycket. Vi hade ju endast pannlampor som ljuskälla.

Halt. Vi satt sedan i närheten av kristallkronan och åt mat. Eller, de andra åt mat. Jag fick äta upp kakorna då det var köttmat. Drack te med.

Guidesom klättrat upp.

Kyrkan på Svalbard.

Det går inte riktigt att se men till höger på kortet hänger ett litet kors.

Isbjörn! I kyrkan. Awesome!

Den dagen vi skulle åka hem började ljuset komma tillbaka. Man såg jättemycket. ögonen vänjer sig snabbt vid mörkret så man såg ju en del innan med men inte så tydligt på långt håll.

Otroligt ljust ^^

Havet vid flygplatsen.

Ganska nära..

Svalbard saknad.

2012-05-04 @ 15:17:06 Permalink Svalbard 2012 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inser att jag glömt eller inte hunnit slänga upp resten av alla bilder från resan till Svalbard. Tänker mycket på det stället. Saknar det. Saknar att andas ut lugn. Att se snöstormar utanför fönstret istället för inuti själen.

Det är svårt att förklara men jag har sedan jag varit liten haft en längtan till det nordligaste. Snön. Kylan. Vintern. Isen. Mörkret. Ljuset. Havet. Bergen. Norrsken. Jag vet inte varför. När började jag gilla isbjörnar så mycket egentligen? Minns att jag planerade med min lilla katt att vi skulle rädda isbjörnarna. Man är naiv när man är liten. Man tror att det går att rädda världen. Djuren. Människorna. Sig själv. När man växer upp tappar man det där naiva hoppet. Lite synd men är nog ett måste i vuxenvärlden. Min plan var att rädda isbjörnarna. Nu har jag ingen plan direkt. Mer än att försöka vara lycklig?

Är det något i mitt blod, i mina gener, mitt DNA som gör att jag så förfärligt längtar till islandet i norr? Var det därför jag flyttade till Umeå för att studera? För att komma närmre det jag någonstans inom mig önskar och djupt omedvetet saknar? Jag vet inte.

Vet mest bara att jag dras dit. Kanske är det magnetfälten på nordpolen som spelar ett spratt. Jag förstår inte det här själv så jag begär inte att ni gör det heller. Har ni längtat efter något liknande sen ni var mindre än små?

Jag saknar det så mycket att jag skulle lämna allt jag har här för att dra dit och stanna där. Det är sjukt. Egentligen. Mina vänner. Mina skivor. Min vardag. Allt det skulle försvinna och vara längre bort än längst, men det berör mig inte så mycket som det nog borde. Kanske längtar jag extra när jag mår lite sämre. Kanske är det lättare för mig att överleva i islandet i norr. Överlevnadsinstinkten är ju stark. Är det den jag känner? Är det därför jag vill rymma eller rentav fly? För mina lungor kan andas där?

Jag vet INTE. Jag vet bara att jag längtar något otroligt. Jag ville helst åkt till Svalbard helt själv men det blev inte riktigt så. Åkte dit med en vän. Som ibland gick mig på nerverna. Nästa gång åker jag själv och på våren. Sett Svalbard under mörkret så är dags att se stället i ljus nästa gång. Vill även åka till Grönland i framtiden. Och Canada. Ja ni märker ju själva hur besatt jag är...