"Drömmer om Rancid ofta. Vaknar och vet inte om han lever eller inte. Efter en stund minns jag att han inte längre finns och en tomhet väcks i mig. En saknad efter pälsbollen som lekte med vatten, som välte ner kryddburken med peppar när han ville gå ut och sedan satt i trädet jamandes för att komma in igen. Så fort jag hämtat honom, burit upp honom för trapporna så fick han mat som han snabbt slängde i sig och sedan la sig i sängen med huvudet på kudden. Min söta lilla men ändå stora bebiskatt finns inte mer. Och det gör ont.

Om du som läser aldrig har haft ett husdjur, följt dens uppväxt och tagit hand om den är det nog svårt att förstå. Djuren är inte bara djur. En katt är inte bara en katt. De har varsin personlighet som vi människor. De visar glädje, ilska, trötthet och massa andra känslor precis som vi. De är lika. Man fäster sig vid dem. De blir en vän och en familjemedlem. Hade en katt bara varit en katt, som en del känslokallt kan påstå, precis som om de endast är en tygbit, en materiell sak som vid förlust inte berör en, well då skulle man inte bli ledsen. Men det blir man. För det är inte endast ett ting, det är så mycket mer.

I en dröm jag hade för ett par dagar sen så letade vi efter Rancid och mina föräldras katt Ceasar. De var borta. Eftersom båda var borta så var vi så säkra på att de endast var bortsprungna och inte påkörda. Vi fann dem tillslut, de gick efter varandra och jag kände mig lugn. Jag lyfte upp Rancid och han blev en liten boll i min famn. Var så verkligt men ändå inte. Jag kände hans mjuka päls, hans andetag och hjärtslag och hans värme. Något som jag i verkligheten aldrig mer kan känna. Jag vaknade upp med känslor av lugn och lycka. Känslor som snabbt försvann när verkligheten blev tillräckligt verklig.

Tror jag har lite svårt att helt förstå att Rancid är död. Att han blev påkörd och inte längre går runt och pratar med en. Sådär som han gjorde. Hans mjau mjau mjau mjauande. Ett mjauande som inte gick att översätta men som man förstod på något sätt var riktat till en. Lät som han småpratade. För det var inget jamande för mat eller för han ville ut. Det hade han andra ljud till. Tror anledningen till att det i mina drömmar är otydligt om han lever eller inte beror på att jag inte såg honom innan han begravdes. Att jag inte var med. Det blev inget tydligt avslut. Utan ett avslut som jag fick via ett telefonsamtal som mina föräldrar sedan fick fullfölja.

Jag var i Luleå. Rancid var i Falkenberg. Över 100 mil bort. Mellanie och kidz var och hälsade på då jag hade min examensceremoni för magistern i utredning. Mellanie hade bokat hotell inne i stan. Vi checkade in på hotellet dagen innan ceremonin. Det fattades en bebissäng till minsta barnet så jag gick ner till receptionen för att dubbelkolla så den inte var glömd. De sa att den var bokad och skulle komma senare. Jag gick mot hissen och då ringde telefonen. Var en tjej som pratade osammanhängande. Jag förstod inte riktigt vad hon sa. Hon sa att hon var nära 154. Tänkte att hon hade ringt fel. Samtalet bröts och jag tänkte att hon nog bara ringt fel och ville ha vägbeskrivning till någon och lagt på när hon insett att hon slagit fel nummer. Men så ringde det igen. Samma nummer. Samma tjej. Hon hade inte alls ringt fel. Den här gången hann hon berätta mer. Hon sa att hon sett en katt och sa att det var så hon hittade nummret. Först trodde jag han var bortsprungen. Men så mindes jag att hon sa 154 (en lite större väg). Vilket hon upprepade och med en sorgsen ton. Hon sa att hon sett en katt vid 154. Att han tyvärr var död. Att han blivit påkörd. Men att det måste ha gått snabbt för han var fortfarande varm när hon lyfte in honom i sin bil. Tjejen som ringde hade inte kört på honom. Hon hade sett katten när hon körde och vänt om för katten liknande den hennes syster hade. Hon stannade och kollade halsbandet och flyttade honom från vägkanten. Jag är väldigt tacksam för att tjejen tog sin tid till att plocka upp honom och ringa mig. Jag berättade att jag var i Luleå då hon undrade var jag bodde så hon kunde lämna honom hos mig. Jag sa att han var hos mina föräldrar så att hon gärna fick lämna honom där, att jag skulle ringa min mamma samt skicka sms till henne med min mammas mobilnr då jag inte kan det utantill. Visste inte om mamma var hemma eller ej. Tjejen åkte hem med Rancid till min mamma. Och sedan den dagen i slutet av maj springer han inte längre efter möss på marken, klättrar i träd efter fåglar eller ligger och myser i sin älskade kartong."

 

 

 

Det här inlägget har legat sparat i 7 mån. Inte känt mig klar med det. Får inte fram orden jag vill. Det har snart gått ett år sedan han blev påkörd och jag kan inte säga att jag förstår än. Jag vaknar fortfarande upp till drömmar där han än springer. Jag kan på väg hem från jobbet sakna honom något otroligt. Ibland känner jag honom ihoprullad i min famn. Jag är inte bra på sorg, jag är inte bra på avsked.

 

För ett par dagar, nu drygt två veckor sen. Så fick jag ett samtal. En tjej hade hittat finaste Rancid vid vägkanten. Påkörd.

 

Blev väldigt ledsen och är det än. Kommer skriva mer om det här en annan dag. Vill inte stressa fram ord utan jag vill ge orden lite tid. Men är jobbigt. Det är det när någon dör. Har dessutom drömt mycket om honom nu den senaste tiden, han är halvt vid liv i drömmarna. Eller ett spöke? Vet inte riktigt. Men vaknar och är förvirrad.

..och ibland mer än så.


Tänker på er ♥

Vaknade upp ur en dröm en stund, sådär en halvtimme, innan jag skulle gå upp och dra iväg till jobbet. En dröm som skapade kaos och lugn på samma gång. Som har varit ett brinnande hål i mig under resten av dagen. En dröm som fick mig att vara sekunder från tårar. Saknad. Den där jävla saknaden.

Det går nog inte en endaste dag utan att jag tänker på dig. Det låter säkert överdrivet och osannt men det är faktiskt så det är. Du finns på något sätt alltid snurrandes runt i mina tankar. I mitt hjärta. Ständigt pulserande. I varje slag.

De minnena och stunderna med dig är de finaste jag har fått uppleva och jag uppskattar dem överallt annat samtidigt som jag bara vill glömma. Gömma och glömma det fina, för att sluta sakna. För det gör ont. Det är som mitt hjärta dagligen trampar på en legobit. Ibland stor, ibland liten, ibland en, ibland tusen. Det skiljer sig lite från dag till dag.

I drömmen hände inte så mycket. Det var mest som förr, vi träffades, skrattade, umgicks. Jag fick en av de där kramarna, de som fyller hela mig med kraft. Som får mig att orka allt och lite till. En kram som väcker döda till liv. Som får mig att gråta några tårar av lycka för i de stunderna vet jag att allt är okej. En känsla som är underskattad. 

Det är svårt att släppa någon som betyder allt. Som man älskar av hela sitt hjärta. Men jag gör det, varje dag.

Ironiskt hörde du av dig idag. Verkar som du gör det så fort jag behöver det? Som förr. Vi visste oftast att något inte stod rätt till. Utan att ha pratat eller setts. Några mil emellan var inte tillräckligt långt för att känslan inte skulle hitta från din dörr till min och vice versa.

Det kommer alltid vara du 

♥



Bild från mina få timmar i Borås.

Idag. Om farfar hade levt idag så hade jag ringt och sagt grattis.

Det är så lång tid det kommer ta innan vi får svaret från analysen av mammas cancer. Vi får besked 1:a november. Mycket senare än väntat.

Är såklart jobbigt att vänta. Är det vi gjort hela tiden. Vi vill ju veta. Så man har något att utgå från. Att man vet innebär att man kan stryka det man annars har snurrandes i tankarna som kan vara möjliga fram tills dess att man faktiskt får ett konktret besked.

Den 1:a november är jag inte i Umeå eller i Sverige. Jag är just då i London med två fina vänner (och London-vännner med såklart). Jag hade ställt in mig på att få beskedet innan jag flög över havet. Jag trodde jag skulle veta innan jag var där.

Så. Nu är det snart den 26:e september. Dagen då min mamma kommer opereras. Dagen då pappa även fyller år. Jag ska lägga mig efter jag skrivit ner några ord. Ska upp tidigt och åka till Halmstad med familjen för att fika och invänta samtalet från läkarna. De ringer pappa när operationen är klar.

Minuterna imorgon kommer kännas som timmar. Timmarna som dagar. Ja ni förstår grejen, tiden kommer gå långsamt.

Runt 9 opereras mamma. Någon gång imorgon vet vi om cancern har spridit sig. Någon gång imorgon kommer allt det här bli verkligt på riktigt. Någon gång imorgon kommer vi hålla andan och förhoppningsvis kunna andas ut lite.

Jag borde som sagt sova. Alla andra i huset sover redan. Tror jag. Rancid ligger jämte mig och sover han med. Knasbollen. Knäppiskatten. Min bror undade vad han höll på med innan, han levde om inne i badrummet. Toaletten är ju intressant. Finns vatten i den ju. Idag smet han ut igen. Snabb som han är. Lurig och lurvig.

Blir en jobbig dag imorgon. Men det här kommer gå bra. Det måste det.

Skrevs ner för ett par dagar sen, för att ordens värld är dit jag flyr för att bearbeta.

13:e september 2012, en dag jag inte vill minnas men alltid kommer ha ekandes i mitt huvud. Dagen då det där som inte får hända hände, dagen då jag fick ett telefonsamtal från pappa 120 mil bort att mamma fåt cancer. Dagen jag inte förstår än.

Tårar. Rädsla. Oro. Chock. Ilska. Samt tusen andra känslor. Allt på en tusendelssekund. Allt på en gång. Ord som genom en telefon tog över hela mig. Ord från västkusten som jag tog emot ensam i mitt studentrum i Umeå. Panik.

Jag skyndade mig ut direkt efter vi lagt på. Tårarna rann och mina steg var vingliga. Jag tog mig ner för trapporna och ut. Ringde min närmaste vän som jag har här uppe i norr. Upptaget. Upptaget. Upptaget. Skickade ett sms, bad henne ringa mig, skickade ett till direkt efter, mamma har fått cancer. Förtvivlad utomhus på en bänk under höstklädda träd. Förflyttade mig från en bänk till en annan. Vandrade runt utan närvaro. Osäkerhet. Smärta. Sorg.

Telefonen ringer. Det är min vän som är lite som min extramamma, muminmamman, ume-mamman. Hon frågar var jag är och säger sen att hennes man kommer och hämtar mig. Jag behöver inte vara ensam så många minuter. Ändå känns det inte som jag är där i den där verkligheten, jag sitter i bilen, jag andas och jag ser men jag är ändå inte där. Jag är kvar nånstans i samtalet. Tiden stannade där och då för mig.

Mamma ska opereras den 26:e september. På pappas födelsedag. Jag är livrädd och dödsrädd. De kommer ta bort mammas ena bröst. De kommer ta bort en del av mamma. De måste ta bort det dumma, det elaka, det hemska. Efter operationen kommer vi få besked om det har spridit sig eller inte. Den 26:e september kommer vara en dag då hoppet kan ta skada. Då mitt hjärta kan brista ytterligare. Då tårar kommer fräta. Då jag, min syster, min bror, min pappa, min mormor och alla andra fina människor kommer glömma hur man andas, brännas av tårar och ha ett hjärta som slår vartannat slag av hopp och förtvivlan. Den 26:e september kommer mamma behöva oss extra mycket, och vi kommer behöva henne ännu mer.

Jag har varit i kontakt med cancer tidigare. Jag har sett hur den bröt ner min farfar på en så kort tid att jag knappt kan tro att det är möjligt. Han blev så liten. Det gick så fruktansvärt fort. Farfar försvann. Efter farfars död har cancern kommit att ta andra personers liv i min närhet. Jag har ingen erfarenhet av någon som överlevt cancer. Jag vet att många numera gör det, beroende på vilken typ och grad. När den upptäcks. Jag vet. Jag vet att prognosen för bröstcancer är bra. Jag vet att forskning och behandling är bra idag. Jag vet att chansen för överlevnad finns där. Jag vet att man kan besegra cancern. Jag vet men ändå vet jag inte. Jag vet inte om det jag vet hjälper i mammas fall. Samtidigt som jag vet om allt det här positiva så vet jag också om en del av det negativa. Man kan dö. Cancer är dödligt. Cancer är jobbigt för den drabbade och de runt om. Cancern kommer bråka med mamma fysiskt och psykiskt. Cancern kommer bråka med mig och vissa dagar kommer jag inte orka slå tillbaka så mycket. Vissa dagar kommer jag behöva en prins på en vit häst som slåss åt mig och mamma och alla andra.

Mamma har cancer, bröstcancer. Snart är det oktober. Kampen mot bröstcancerns månad. Kommer vara jobbigt att se allt rosa tror jag. En städnig färgglad påminnelse om det mörka hemska. Samtidigt är den rosa månaden fin. Den bidrar till forskning. Den bidrar till att mamma och alla andra med bröstcancer inte glöms bort. Att deras sjukdom tas på allvar och att andra kvinnor som tyvärr kommer hamna där de är idag kan få förbättrad vård.

Jag åker hem på lördag. Flyger från norr till söder. Flyger hem till min familj. Jag tror det är först då jag egentligen kommer börja förstå. Just nu håller avståndet mellan min familj och mig även ett avstånd till cancern och verkligheten.

Jag vill avsluta med något positivt. Jag har en spinnande katt i mitt knä. Godispåsen är visserligen slut. Resan till London är helt bokad och allt med kursen i juridik är färdigt inför morgondagens inlämning. Viktigast och mest positivt av allt är att mamma kommer vinna, mamma kommer bli frisk, cancern kommer förlora och försvinna. Det har jag bestämt. Det bara är så. Min mamma ska leva.

Jag älskar er. Min familj, vänner och er jag ännu inte känner.

 

Jag behöver komma härifrån nu. Falkenberg drar alltid ner mig lite. För mycket som har hänt här tror jag. Svårt att glömma. Svårt att inse. Jag vet inte. Visserligen får jag behovet av att fly efter en stund var jag än befinner mig (undantag; möjligtvis Svalbard). Det är som om väggarna krymper och som vägarna öppnar sig när jag varit på ett ställe, i en stad för länge. Det är svårt att säga vad som är för länge. Det varierar med. Men jag kan säga att jag har varit i Falkenberg för länge nu. Jag behöver komma hem till Ume. Hem till min stora säng. Hem till sängen jag kan snurra runt i, i förtvivlan eller i drömmar. Jag behöver få vara ensam. Helt ensam. Det går inte här. Inte på det sättet jag behöver. Som jag kräver.

Flyr till Göteborg i helgen. Ska träffa Jennyfer. Människan som får min ångest att fly fort som fan. Jag behöver de dagarna. Jag behöver henne. Jag behöver andas lite. Tack för att du finns finaste vän!

Hänt mycket den senaste tiden. Eller mest jobb. Men sen en hemsk sak med. En av de hemskaste sakerna. En familjemedlem blev allvarligt sjuk. Sekunder från att dö. Sekunder från att lämna en underbar fru och dotter. Sekunder från att bli förknippad med den värsta sorgen i världen.

Kritiskt. Allvarligt. Vi visste inte åt vilket håll det skulle gå. Kritvit i ansiktet och panik ut i mina skakiga fingrar. Som tur var gick det åt rätt håll. Herregud. Annars skulle jag..ja jag vet inte..jag vet inte vad jag hade gjort. Det fanns inget annat alternativ än att överleva. Min syster behöver sin man. Min systerdotter behöver sin pappa. Resten av släkten behöver han som dricker ur flera glas.

Det går inte att förklara oron. Rädslan. Hoppet. Förtvivlan. Sorgen. Glädjen. Så mycket känslor på så kort tid. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Känns skönt att kunna skriva det istället för det måste bli bra.

Kommer ta tid. Kommer vara jobbigt för den finaste familjen. Men sålänge vi håller döden på flera miljoner mils avstånd så får det ta den tiden det behöver, vara så jobbigt så man nästan gråter av trötthet. Det är flera som finns här för att hjälpa.

Nu tycker jag det hänt tillräckligt. Nu ska alla få vara friska. Glada. Trygga. Med ett hopp utan tvivel.

Har jag tur dyker den upp innan helgen. Hallå sträckläsning isf!