Studier och sånt.
Var hos min studievägledare tidigare idag och pratade om magisterprogram och master. Jag vill läsa magister i utredning men det innebär att jag måste bygga ett eget program här i Umeå. Det kan bli lite krångligt, eller ja, jobbigt. Vissa kurser kan komma att krocka vilket betyder att jag kanske får läsa 200%. Det har gått bra nu men det är en annan sak på avancerad nivå skulle jag tro. Då vill jag inte läsa mer än 100% (eller ja inte mer än 100% på avancerad nivå, kommer läsa kandidat i krim samtidigt så blir ju massa procent iaf).
Ska kolla lite närmre på kursalternativen men mest troligt så blir det Luleå till hösten. Blandade känslor. Vill egentligen inte flytta men utbildningen är ju den jag vill ha. Att flytta 30 mil till är väl inte problemet utan det ligger i att behöva börja om igen. Har byggt upp en vänkrets och annat här. Finns en trygghet. Finns ett hem.
Men ja. Det kommer inte hindra eller hålla tillbaka mig. Det är studierna som får styra. Är endast ett år jag behöver läsa i Luleå. Man kan alltid åka och hälsa på osv..Det som är jobbigt är väl att behöva lämna något man trivs med.
På tal om flytt. När jag flyttade upp till Umeå för drygt 2,5 år sen så sa flera vänner att de ville och skulle hälsa på mig. Jag tyckte det var kul och såg framemot det. Visa dem hur jag har det här uppe då det är stor skillnad från hur det är i södra Sverige. Se hur de skulle reagera på kylan, snön, mörkret eller på det ständiga ljuset. Jag började planera och fundera på vad man skulle kunna göra när de kom hit. Vad de behövde se och uppleva.
Tiden har tickat på. Ingen har knackat på dörren än. Det känns som tomma löften. Inte för att de har lovat men de har givit tecken på att de ska. Det har dock fastnat där i "jag vill". Det kommer inte vidare. Det sker ingen planering. Inget händer och jag har börjat bli trött på att vänta. Känner mig lite sårad tror jag. Det här riktas inte mot någon speciell så ta inte illa upp. Känner du dig träffad så är det sannolikt för du känner igen dig själv i det jag skriver.
Ett tag funderade jag på att köpa extra täcke och fler kuddar. Så att det skulle finnas när vänner kom hit. Men när jag väl stod där med sakerna i famnen insåg jag att jag lika gärna kan skita i det och köpa det medan de är på flyget eller tåget. Jag insåg att de nog inte skulle komma till användning ändå. Att de skulle ligga och ta plats i skåpen. Jag insåg att jag såg framemot något som förmodligen bara jag planerade inför.
Jag vet att det är svårt att finna tid, pengar och liknande när man studerar och när man arbetar. Jag har dock aldrig krävt att man ska stanna något längre. Att resa till Umeå behöver inte heller kosta så farligt mycket. Det finns tid om man vill. Det finns även pengar om man prioriterar. Jag tar inte ut fullt lån (eller ja, ska börja med det nästa termin) men jag har ändå haft råd med lite resor inom och utanför Sverige. En del av resorna har mitt sommarjobb betalt. Jag valde att lägga pengarna på det. På att träffa vänner om det så bara var för någon eller några dagar. När det gäller tiden, well, jag har haft tid fast jag läser dubbelt och ibland mer än så. Jag har suttit med böcker och artiklar och arbetat som en tok för att få några dagar ledigt och under de dagarna ägna tiden åt att inte göra något med just vänner.
Jag vet inte varför jag skriver ner det här. Vet inte vad jag vill med det. Antagligen mest bara få ut det. Till sommaren så är jag klar med kandidaten i sociologi. Det som var planen från början. De där tre åren. Nu har jag lagt till en magister och en till kandidat vilket innebär ytterligare ett år av studier. Det blir sammanlagt fyra år. Till sommaren är det som sagt tre år, tre år som alla har vetat om från början, tre år att besöka mig här uppe. Jag kan tycka att det är rätt mycket tid att faktiskt hitta någon lucka på, några kronor för och lite engagemang.
Jag har sagt det någon gång tidigare, om du inte verkligen menar det så säg inte att du vill hälsa på utan se till att du gör det.
Ska kolla lite närmre på kursalternativen men mest troligt så blir det Luleå till hösten. Blandade känslor. Vill egentligen inte flytta men utbildningen är ju den jag vill ha. Att flytta 30 mil till är väl inte problemet utan det ligger i att behöva börja om igen. Har byggt upp en vänkrets och annat här. Finns en trygghet. Finns ett hem.
Men ja. Det kommer inte hindra eller hålla tillbaka mig. Det är studierna som får styra. Är endast ett år jag behöver läsa i Luleå. Man kan alltid åka och hälsa på osv..Det som är jobbigt är väl att behöva lämna något man trivs med.
På tal om flytt. När jag flyttade upp till Umeå för drygt 2,5 år sen så sa flera vänner att de ville och skulle hälsa på mig. Jag tyckte det var kul och såg framemot det. Visa dem hur jag har det här uppe då det är stor skillnad från hur det är i södra Sverige. Se hur de skulle reagera på kylan, snön, mörkret eller på det ständiga ljuset. Jag började planera och fundera på vad man skulle kunna göra när de kom hit. Vad de behövde se och uppleva.
Tiden har tickat på. Ingen har knackat på dörren än. Det känns som tomma löften. Inte för att de har lovat men de har givit tecken på att de ska. Det har dock fastnat där i "jag vill". Det kommer inte vidare. Det sker ingen planering. Inget händer och jag har börjat bli trött på att vänta. Känner mig lite sårad tror jag. Det här riktas inte mot någon speciell så ta inte illa upp. Känner du dig träffad så är det sannolikt för du känner igen dig själv i det jag skriver.
Ett tag funderade jag på att köpa extra täcke och fler kuddar. Så att det skulle finnas när vänner kom hit. Men när jag väl stod där med sakerna i famnen insåg jag att jag lika gärna kan skita i det och köpa det medan de är på flyget eller tåget. Jag insåg att de nog inte skulle komma till användning ändå. Att de skulle ligga och ta plats i skåpen. Jag insåg att jag såg framemot något som förmodligen bara jag planerade inför.
Jag vet att det är svårt att finna tid, pengar och liknande när man studerar och när man arbetar. Jag har dock aldrig krävt att man ska stanna något längre. Att resa till Umeå behöver inte heller kosta så farligt mycket. Det finns tid om man vill. Det finns även pengar om man prioriterar. Jag tar inte ut fullt lån (eller ja, ska börja med det nästa termin) men jag har ändå haft råd med lite resor inom och utanför Sverige. En del av resorna har mitt sommarjobb betalt. Jag valde att lägga pengarna på det. På att träffa vänner om det så bara var för någon eller några dagar. När det gäller tiden, well, jag har haft tid fast jag läser dubbelt och ibland mer än så. Jag har suttit med böcker och artiklar och arbetat som en tok för att få några dagar ledigt och under de dagarna ägna tiden åt att inte göra något med just vänner.
Jag vet inte varför jag skriver ner det här. Vet inte vad jag vill med det. Antagligen mest bara få ut det. Till sommaren så är jag klar med kandidaten i sociologi. Det som var planen från början. De där tre åren. Nu har jag lagt till en magister och en till kandidat vilket innebär ytterligare ett år av studier. Det blir sammanlagt fyra år. Till sommaren är det som sagt tre år, tre år som alla har vetat om från början, tre år att besöka mig här uppe. Jag kan tycka att det är rätt mycket tid att faktiskt hitta någon lucka på, några kronor för och lite engagemang.
Jag har sagt det någon gång tidigare, om du inte verkligen menar det så säg inte att du vill hälsa på utan se till att du gör det.