Skuggan.
Skuggan
När jag går där på trottoaren
Eller genar över vägen
Finns skuggan där
Mörk och utan ögon
Följer den varje steg jag tar
Vilandes på marken
Jag inser någonstans
På vägen till mataffären
Att skuggan inte är en avbildad del av mina konturer
Skuggan är mitt inre
Mörk, ensam, tyst och oåtkomlig
(Låter så deprimerande när man läser det nu kanske. Var nog inte så extremt som det kanske låter. Ord är kraftiga ibland. Förr vände jag mig oftast till pennan och pappret. Skriva ner känslorna. Skriva bort dem. Efter jag hade skrivit så fanns det jobbiga inte kvar i mig. Var länge sen jag skrev nu. Kanske borde hitta tillbaka till min "terapi")