Oktober. Oändligt rosa.

Jag tror jag har försökt att inte skriva om det, för nämns det inte så kanske det inte finns. Om man sopar något under mattan så syns det inte. Man kan låtsas som det smutsiga under mattan inte existerar. Men det gör det. Det finns. Man kan sopa och inbilla sig hur mycket som helst, det finns fortfarande där. Lyft på mattan och se för dig själv.

Till sist, efter för mycket smuts, kommer mattan avslöja det själv. Det är det jag tvingas göra nu. Inse. För sneglar jag på mattan ser jag hur ojämn den är. Jag vet vad som finns där under. Fast jag helst skulle slippa.

Så jag lyfter bort mattan. Ser sanningen. Ser verkligheten. Vet inte hur jag ska hantera det men det är något jag får klura ut. Mattan finns egentligen inte. Jag pratar inte om min städning. Jag pratar om mammas cancer. Cancern jag intensivt har försökt att gömma. Försökt sopa undan. Försökt glömma.

Det är inget inbillat monster under sängen. Cancern är dessvärre alldeles fruktansvärt på riktigt. Som innebär väntan och tårar. Den ständiga väntan. Väntan på operationen. Väntan på sjukhuset. Väntan på svar vi ännu inte vet om vi vill ha. Rädslan för vad vi väntar på.

Vi vet innan oktober tar slut. Innan månanden som lyser rosa övergår till november. Bröstcancern är rosa. I oktober. I mina tankar. På varje jacka med ett rosaband. Jag har börjat tröttna på färgen. Den påminner inte om sockervadd längre. Färgen har blivit ett mörker. Trots att organisationen handlar om upplysning, stöd och forskning. Om hopp. Så är det samtidigt det där rosa som påminner mig hela tiden. Som gör det svårt att sopa undan allt under mattan. Jag kan inte välja att låta bli att tänka på det. Jag blir påmind vart jag än går. Även i de stunderna när jag som mest behöver låtsas att allt är som vanligt.