Amnesty Umeå
5 veckor.
Är såklart jobbigt att vänta. Är det vi gjort hela tiden. Vi vill ju veta. Så man har något att utgå från. Att man vet innebär att man kan stryka det man annars har snurrandes i tankarna som kan vara möjliga fram tills dess att man faktiskt får ett konktret besked.
Den 1:a november är jag inte i Umeå eller i Sverige. Jag är just då i London med två fina vänner (och London-vännner med såklart). Jag hade ställt in mig på att få beskedet innan jag flög över havet. Jag trodde jag skulle veta innan jag var där.
Juridik ända in i ryggmärgen.
Isbjörnen läker. Dreadsen sitter kvar.
Gjorde lite ändringar på isbjörnen som några av er kan se. Innan hade han nålar i sig. Han ska dock få tre pilar i ryggen längre fram. Anledningen till att han inte fick bli voodoo-docka är för det skulle bli dumt att ha två stycken. Kommer ha en annan sån docka längre fram.
Oskrivna ord.
Oktober update.
Rancid och jag bråkar för sista dagen. Han får avmaskning. Vet ju inte vad han äter när han är ute. Han har ätit ena halvan idag. Så är bara en halva kvar sen är vi klara för det här året.
Hittade Rancid i ett träd när jag gick hem från Ica. Satt ett par fåglar i trädet, fåglar som han ville fånga. Nu ligger han i sängen och softar. Funderar på att softa lite själv. Är trött.
Fick beröm för min mat som jag lagade till lunch av de andra i korridoren. Lagade vegetarisk hamburgare. Avundsjuka blickar och fina komentarer. Var faktiskt lika god som den såg ut. Så nu är jag nog mätt ett bra tag. En evighet. Ungefär.
Oktober. Oändligt rosa.
Jag tror jag har försökt att inte skriva om det, för nämns det inte så kanske det inte finns. Om man sopar något under mattan så syns det inte. Man kan låtsas som det smutsiga under mattan inte existerar. Men det gör det. Det finns. Man kan sopa och inbilla sig hur mycket som helst, det finns fortfarande där. Lyft på mattan och se för dig själv.
Till sist, efter för mycket smuts, kommer mattan avslöja det själv. Det är det jag tvingas göra nu. Inse. För sneglar jag på mattan ser jag hur ojämn den är. Jag vet vad som finns där under. Fast jag helst skulle slippa.
Så jag lyfter bort mattan. Ser sanningen. Ser verkligheten. Vet inte hur jag ska hantera det men det är något jag får klura ut. Mattan finns egentligen inte. Jag pratar inte om min städning. Jag pratar om mammas cancer. Cancern jag intensivt har försökt att gömma. Försökt sopa undan. Försökt glömma.
Det är inget inbillat monster under sängen. Cancern är dessvärre alldeles fruktansvärt på riktigt. Som innebär väntan och tårar. Den ständiga väntan. Väntan på operationen. Väntan på sjukhuset. Väntan på svar vi ännu inte vet om vi vill ha. Rädslan för vad vi väntar på.
Vi vet innan oktober tar slut. Innan månanden som lyser rosa övergår till november. Bröstcancern är rosa. I oktober. I mina tankar. På varje jacka med ett rosaband. Jag har börjat tröttna på färgen. Den påminner inte om sockervadd längre. Färgen har blivit ett mörker. Trots att organisationen handlar om upplysning, stöd och forskning. Om hopp. Så är det samtidigt det där rosa som påminner mig hela tiden. Som gör det svårt att sopa undan allt under mattan. Jag kan inte välja att låta bli att tänka på det. Jag blir påmind vart jag än går. Även i de stunderna när jag som mest behöver låtsas att allt är som vanligt.
Smygis.
Jag är nöjd. Å det är allt som räknas.
Ni får se bättre när plastdagarna är förbi.
Vardagszombie.
På dagarna försöker jag vara som vanligt. Men i sömnen får jag ingen ro. Då kommer lite ikapp mig. Fick panikångest i sömnen för ett par dagar sen. Var så otroligt jobbigt. Drömmen jag hade var så hemsk så jag inte ens kommer skriva ner orden.
Snart är det onsdag så då blir jag äntligen tatuerad igen. Isbjörn och fjällräv. Fint. Tycker jag och det är väl poängen.
Jag är så glad över att jag har Rancid. Han värmer. Vi kan sova bort en hel dag tillsammans utan att behöva känna skam eller ånger. Han är ute just nu. Han får vara ute under nätterna nu. Är lugnt ute då och han är ju en katt som helst jagar på natten. Just nu är han ute och lär vara det tills jag vaknar imorgon på morgonen. Då kommer han in och ska först ha mat sedan är han så otroligt trött så han hinner knappt bli klappad innan han somnat. Han ska alltid sova nära dock. Mysigt. Fint.
Jag vill skriva här oftare och lite mer innehållsrikt men jag är för trött. Jag vet även att verkligheten blir lite mer närvarande genom se orden jag skriver om den. Att skriva är ju en av mina sätt att hantera och bearbeta saker. Visserligen. Men orkar jag inte skriva. Jag mår dåligt men samtidigt bra. Det går upp och ner lite för mycket samtidigt som jag är så fruktansvärt likgiltig. Medicinens fel det där sista.
Det handlar väl egentligen om rädsla.
Fryser om fötterna.
Rancid är ute just nu. Ska se om han vill in om en liten stund. Räknar med att ett halvt träd ska släpas in ikväll med. Är blött och massa löv och pinnar på marken som gärna fastnar i hans päls..
Mådde illa inatt. Irriterande. Hoppas den här natten som kommer bli fri från det där.
Återkommer här i dagarna. Just nu orkar jag inte skriva. Precis pluggat klart juridiken så anser mig förtjäna vila nu och inte göra något. Inte tänka på nåt utan låta amerikanska serier vara allt som min hjärna får fokusera på tills det är time for bed.