Ångest.

Jag vet inte varför men ångesten bestämmer så mycket numera. Kanske är det stressen skolan bidrar med. Att min tolerans överstigs. Jag vet inte. Är nog mer bakom om jag ska spekulera.

Allt som hänt de senaste månaderna tror jag tar ut sin rätt nu. Paralyserar mig. Ett skrämt rådjur i skogen. Mina känslor är instängda någonstans. Jag känner inte så mycket. Inget alls egentligen. Likgiltig. Även för sådant som trots min ångest brukar kunna väcka längtan eller hopp i mig. En kort sekunds lycka. Inte ens det finns nu. Inte idag. Kanske imorgon.

 

Min sömn har ingen struktur längre. Jag har svårt att somna på nätterna eller kvällarna. Somnar när dagen så smått börjar börja. Vilket inte är att föredra. Jag behöver det lilla ljus som finns på dagarna. Idag vaknade jag vid två. Två som i 14. På eftermiddagen vill säga. Mörkret var mer eller mindre redan här då. Förstår inte var den oändliga tröttheten kommer ifrån. Det är inte fysisk trötthet som skulle kunna förklaras med järnbrist eller något annat. Det är något på djupet. Något inom mig. En trötthet som man inte kan sova bort.


Det som skrämmer mig är att jag inte ens ser fram emot att TRÄFFA Manson och se han och Rob Zombie spela. Det är något jag sett fram emot som en liten godisförälskad unge tidigare. Längtat efter. Räknat ner till. Men nu. Nu är det bara tomt. Ett tomrum som fylls av likgiltighet.

Kanske rättar det mesta till sig i veckan. Vi får se. Jag behöver få någon energi som pressar bort ångesten och ger mig det som jag just nu saknar, känslor.