Modellagentur och pojkreflektion.
Satt och funderade lite. Skulle vara möjligt att skapa en modellagentur. Jag skulle inte vara modell utan välja modeller. Har märkt att jag är bra på att hitta modeller på stan eller på ett flygplan eller i en karusell på ett nöjesfält. Inte för jag har tid att ha igång ett företag men ändå. Tänkte bara på det.
Min finaste vän Miss Pain skulle lätt kunna vara fotograf. Tillsammans skulle vi kunna komma på grymma kreativa idéer till fotografierna beroende på vad som ska säljas.
Ah bara lite flum sådär efter jag har skrivit på uppsatsen hela dagen. En annan sak jag kan säga är att jag är trött på att människor är falska. Att de inte vågar stå för saker. Att de inte vågar förstå hur allt egentligen är. Tröttast är jag på pojkar som är dumma i huvudet. Nämner inga namn för sånt är onödigt och dumt. Eller?
Minns en pojke jag var tillsammans med. Jag bodde i Falkenberg då. Han med. Vi är vänner nu. Även fast det fortfarande är jag som får tåla mest. Det var fint i början, som alltid right?, men sen blev det ett helvete. Han mådde dåligt och la allt på mig. Han behandlade mig som skit. Utan att överdriva. Han var en idiot mot mig. Inte varje sekund men nästan. Förstod inte helt då hur dålig han var för mig. Mina vänner såg och märkte. Och jag är så glad att jag hade dem där. Det var så skönt att slippa vara tillsammans med honom. Det var helt underbart. Först blev jag lite ledsen, men inte för vi hade gjort slut egentligen, utan för allt släppte. Jag förstod att det var han som gjorde fel. Att det var han som var dum. Inte jag.
En pojke som jag antar att jag dejtade för något år sedan behandlade mig för det mesta bra. Men sen blev han som andra. Dum. Eller underlig. Han var fin fast samtidigt ful. Folk tenderar att såra mig utan att jag förtjänar det. Notera att jag inte alltid är bra heller och ibland säkert förtjänar det ena och det andra. Men det där förtjänade jag inte. Det finns olika sätt man kan hantera saker och hans sätt var fel fel fel.
Direkt efter honom träffade jag dock kanske en av världens finaste pojkar. Så jag är tacksam för att det blev som det blev med han där andra. Den här fina pojken har jag fortfarande kontakt med. Bra kontakt vill säga. Det hände aldrig något dåligt mellan oss. Allt var fint. Problemet är avståndet. Bor han i Göteborg och jag i Umeå så är det ju en bit. Men under sommaren var det typ vi tills jag var tvungen att åka upp till Umeå. Det var även vi när jag var nere och hälsade på familj och vänner. Men för att inte bli för sårad så lät jag det rinna ur sanden lite. Men jag vet att jag kanske tar upp det igen denna sommaren. För han är fin. Riktigt fin. Jag känner mig lugn och trygg med honom. Jag behöver inte fundera över vad jag säger eller gör. Precis så som det ska vara. Kanske var det bara en sommarförälskelse. Vem vet. Återstår att se?
Med risk för att låta som en tjej med många killar så vill jag påpeka att det inte alls är så. Så döm mig inte. Jag är ingen player och jag tar varje känsla på allvar och låter känslor ha den tiden de kan behöva när man inser att de inte räcker. Så den här redovisningen eller vad man ska säga är inte för i år. Det är flera år bakåt. Så döm mig inte bara sådär.
De finns några som inte sårat mig alls eller behandlat mig illa. De har jag fortfarande fin kontakt med. De är bra människor. Vi var på samma nivå. Jag kanske själv har agerat dåligt mot några fina människor. Jag vet inte. Men jag är inte för dum för att säga förlåt. En pojke jag mer såg som en vän sa så fina saker till mig att jag nästan ville be om ursäkt för att han kände så. Som om det var mitt fel att han gillade mig så starkt. Jag ville liksom inte kunna såra honom så mycket.
En pojke jag var på väg att dejta, som hälsade på mig t o m nere i Falkenberg, var fin. Men han mår dåligt vilket gör att jag mår dåligt. Sen agerade han på ett sätt jag kanske inte tyckte var helt okej. För jag tycker lite att man ska tänka på andra med. Menar inte att han aldrig gör det bara inte den här gången. Det gör egentligen inte så mycket. Jag kände från början att mina känslor var för svaga, att jag hoppades på att jag skulle kunna gilla honom men jag visste att han inte skulle nå den där nivån då knäna blir svaga. Så jag brydde mig inte om att det slutade tvärt. Brydde mig bara om sättet han agerade.
Visst, jag agerade inte perfekt i den situationen heller. Några dagar efter jag sagt hejdå till honom så umgicks jag med en vän som det alltid har varit något mer över. Men som alltid har stannat på vänskapsnivå. Tills då. Jag visste att jag kunde kyssa honom utan att skämmas. Den här pojken har alltid behandlat mig bra. Och jag önskar att jag kan falla för honom. För det skulle vara underbart. Faktiskt. Men jag vet inte om jag kan. Som ni säkert har märkt i tidigare inlägg så är det en viss pojke som alltid kommer vara han med stora bokstäver. Jag hoppas att jag en dag kan släppa honom, eller leva lättare med att veta att ingen kommer nå upp till det han gav mig men att det inte gör något. Att det själsliga är sånt man oftast inte får ändå. Så att jag fått det en gång är bara det helt otroligt. Jag måste komma över the love of my life. Min andra riktiga del. Jag måste inse att jag får vara halv tillsammans med en som är hel. För han som gör mig hel han finns inte längre. Han är inte död men han finns inte. Så. Snälla Sanne inse det. Inse det på djupet. Riv ut honom om det så behövs. Han är halva mitt hjärta men har jag tur kan man leva med ett halvt och låna andras hela. Bo i deras famn och överleva som en halv.
Jag vet att jag kan. Jag hoppas bara jag slutar välja människor som sårar mig eller behandlar mig dåligt. Är precis som jag väljer dem för jag vet att de kommer såra eller behandla mig på ett sätt jag inte förtjänar. Som jag gör det för att inte känna på riktigt. Att inte bli sårad på riktigt. Att det är ett sätt att skada mig själv. Ett sätt som ångesten har hittat. För den får utlopp i de situationerna. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Kan be folk dra åt helvete. Jag bryr mig oftast inte om personen, eller jo jag bryr mig såklart men inte så djupt så att deras känslor sårar mig. Det är jag själv som sårar mig. Jag väljer de jag vet inte kommer leva upp till någon dröm. Utan är de som kommer behandla mig dåligt för då kan jag få utlopp för ångesten som finns inom mig. Det är sämst att det sker på ett sådant sätt men att såra sig själv är antagligen lättare än att bli sårad av någon man verkligen nästan älskar.
Hej. Funderar på att dra en longboard-tur nu. Ljust än i Umeå ju!
Min finaste vän Miss Pain skulle lätt kunna vara fotograf. Tillsammans skulle vi kunna komma på grymma kreativa idéer till fotografierna beroende på vad som ska säljas.
Ah bara lite flum sådär efter jag har skrivit på uppsatsen hela dagen. En annan sak jag kan säga är att jag är trött på att människor är falska. Att de inte vågar stå för saker. Att de inte vågar förstå hur allt egentligen är. Tröttast är jag på pojkar som är dumma i huvudet. Nämner inga namn för sånt är onödigt och dumt. Eller?
Minns en pojke jag var tillsammans med. Jag bodde i Falkenberg då. Han med. Vi är vänner nu. Även fast det fortfarande är jag som får tåla mest. Det var fint i början, som alltid right?, men sen blev det ett helvete. Han mådde dåligt och la allt på mig. Han behandlade mig som skit. Utan att överdriva. Han var en idiot mot mig. Inte varje sekund men nästan. Förstod inte helt då hur dålig han var för mig. Mina vänner såg och märkte. Och jag är så glad att jag hade dem där. Det var så skönt att slippa vara tillsammans med honom. Det var helt underbart. Först blev jag lite ledsen, men inte för vi hade gjort slut egentligen, utan för allt släppte. Jag förstod att det var han som gjorde fel. Att det var han som var dum. Inte jag.
En pojke som jag antar att jag dejtade för något år sedan behandlade mig för det mesta bra. Men sen blev han som andra. Dum. Eller underlig. Han var fin fast samtidigt ful. Folk tenderar att såra mig utan att jag förtjänar det. Notera att jag inte alltid är bra heller och ibland säkert förtjänar det ena och det andra. Men det där förtjänade jag inte. Det finns olika sätt man kan hantera saker och hans sätt var fel fel fel.
Direkt efter honom träffade jag dock kanske en av världens finaste pojkar. Så jag är tacksam för att det blev som det blev med han där andra. Den här fina pojken har jag fortfarande kontakt med. Bra kontakt vill säga. Det hände aldrig något dåligt mellan oss. Allt var fint. Problemet är avståndet. Bor han i Göteborg och jag i Umeå så är det ju en bit. Men under sommaren var det typ vi tills jag var tvungen att åka upp till Umeå. Det var även vi när jag var nere och hälsade på familj och vänner. Men för att inte bli för sårad så lät jag det rinna ur sanden lite. Men jag vet att jag kanske tar upp det igen denna sommaren. För han är fin. Riktigt fin. Jag känner mig lugn och trygg med honom. Jag behöver inte fundera över vad jag säger eller gör. Precis så som det ska vara. Kanske var det bara en sommarförälskelse. Vem vet. Återstår att se?
Med risk för att låta som en tjej med många killar så vill jag påpeka att det inte alls är så. Så döm mig inte. Jag är ingen player och jag tar varje känsla på allvar och låter känslor ha den tiden de kan behöva när man inser att de inte räcker. Så den här redovisningen eller vad man ska säga är inte för i år. Det är flera år bakåt. Så döm mig inte bara sådär.
De finns några som inte sårat mig alls eller behandlat mig illa. De har jag fortfarande fin kontakt med. De är bra människor. Vi var på samma nivå. Jag kanske själv har agerat dåligt mot några fina människor. Jag vet inte. Men jag är inte för dum för att säga förlåt. En pojke jag mer såg som en vän sa så fina saker till mig att jag nästan ville be om ursäkt för att han kände så. Som om det var mitt fel att han gillade mig så starkt. Jag ville liksom inte kunna såra honom så mycket.
En pojke jag var på väg att dejta, som hälsade på mig t o m nere i Falkenberg, var fin. Men han mår dåligt vilket gör att jag mår dåligt. Sen agerade han på ett sätt jag kanske inte tyckte var helt okej. För jag tycker lite att man ska tänka på andra med. Menar inte att han aldrig gör det bara inte den här gången. Det gör egentligen inte så mycket. Jag kände från början att mina känslor var för svaga, att jag hoppades på att jag skulle kunna gilla honom men jag visste att han inte skulle nå den där nivån då knäna blir svaga. Så jag brydde mig inte om att det slutade tvärt. Brydde mig bara om sättet han agerade.
Visst, jag agerade inte perfekt i den situationen heller. Några dagar efter jag sagt hejdå till honom så umgicks jag med en vän som det alltid har varit något mer över. Men som alltid har stannat på vänskapsnivå. Tills då. Jag visste att jag kunde kyssa honom utan att skämmas. Den här pojken har alltid behandlat mig bra. Och jag önskar att jag kan falla för honom. För det skulle vara underbart. Faktiskt. Men jag vet inte om jag kan. Som ni säkert har märkt i tidigare inlägg så är det en viss pojke som alltid kommer vara han med stora bokstäver. Jag hoppas att jag en dag kan släppa honom, eller leva lättare med att veta att ingen kommer nå upp till det han gav mig men att det inte gör något. Att det själsliga är sånt man oftast inte får ändå. Så att jag fått det en gång är bara det helt otroligt. Jag måste komma över the love of my life. Min andra riktiga del. Jag måste inse att jag får vara halv tillsammans med en som är hel. För han som gör mig hel han finns inte längre. Han är inte död men han finns inte. Så. Snälla Sanne inse det. Inse det på djupet. Riv ut honom om det så behövs. Han är halva mitt hjärta men har jag tur kan man leva med ett halvt och låna andras hela. Bo i deras famn och överleva som en halv.
Jag vet att jag kan. Jag hoppas bara jag slutar välja människor som sårar mig eller behandlar mig dåligt. Är precis som jag väljer dem för jag vet att de kommer såra eller behandla mig på ett sätt jag inte förtjänar. Som jag gör det för att inte känna på riktigt. Att inte bli sårad på riktigt. Att det är ett sätt att skada mig själv. Ett sätt som ångesten har hittat. För den får utlopp i de situationerna. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Kan be folk dra åt helvete. Jag bryr mig oftast inte om personen, eller jo jag bryr mig såklart men inte så djupt så att deras känslor sårar mig. Det är jag själv som sårar mig. Jag väljer de jag vet inte kommer leva upp till någon dröm. Utan är de som kommer behandla mig dåligt för då kan jag få utlopp för ångesten som finns inom mig. Det är sämst att det sker på ett sådant sätt men att såra sig själv är antagligen lättare än att bli sårad av någon man verkligen nästan älskar.
Hej. Funderar på att dra en longboard-tur nu. Ljust än i Umeå ju!