Du i drömmen. Igen.

Så du kom tillbaka igen. I drömmen. Den här gången för att visa mig ryggen? Det gör ont. Även om det bara var en dröm. Kanske för det någonstans är så i verkligheten med. Det känns så i alla fall. Det är jobbigt när du besöker mig sådär. Tar flera timmar att andas normalt igen efter man vaknat. Du liksom biter dig fast i mina tanker och allt blir bara kaos. Jag kan inte röra mig.

Jag försöker hålla dig på avstånd. Mest för att inte minnas för mycket. För det gör för ont. Men när du kommer och river upp allt i sömnen så vill jag bara ringa dig och veta varför, varför det blev som det blev.

Ibland hatar jag att du är min andra hela halva. För det är sämst att vara helt halv utan dig. Vet att det alltid kommer vara så, jag vet och jag förstår. Det är inget beslut vi själva tog utan det bara blev så och nu är allt för invecklat för att bli en saga med ett lyckligt slut.

Kanske kan jag inte förlåta dig för det. Även fast det inte är ditt fel. Men du lät det nånstans hända. Jag gjorde det nog med. Innan dig till och med. Men jag hann börja fixa det och vi var så nära det där lyckliga slutet tills det var din tur att låta saker och ting förändra allt.

Jag saknar dig så galet mycket. Det gör på riktigt ONT. Minns hur du sa jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå med tårar i ögonen. Du hade rätt. Där och då gjorde jag fel. Jag lät dig sova i ensamhet. Minns du att jag sa exakt samma ord till dig vid ett senare tillfälle? Även jag sa det på natten med tårar i ögonen. Du är den enda pojken jag älskat. Helt ärligt.