It's a miracle you walk(ed) the earth. Grattis du fina. We'll miss you forever ♥

Ibland måste man släppa taget, men man kan fortfarande dansa med sina minnen. De ska man hålla kvar. Vårda. Slösa. Aldrig förstöra. Dina leopardspår på min arm påminner mig varje dag. Men det gör inte ont. Inte så som då. Eller. Jag inbillar iaf mig att det är så.

Så började min dag. Tvätta och plugga halv sju på morgonen. Extra kul när man inte alls har sovit sådär många timmar man borde. Jaja. Nu är det klart. Tvätten i alla fall.

Har lite kvar på uppsatsen. Men bara småsaker. Som att fixa till referenslistan, dubbelkolla och skriva abstract. Sen är det dags att börja plugga till tentan som är på lördag. Alltid lika trevligt med helg? Heh.

Sov bort hela dagen ungefär. Orkade inte vara vaken. Orkade inte med det roliga livet. Fick välja. Vara vaken och panika sönder eller sova och inte veta av den. Lätt val. Sov och slipp.

När jag sedan vaknade helt. Eller när jag bestämde mig för att nu måste jag ta tag i något. Plugga. Städa. Äta. Vad som egentligen. Bara jag gör något. Så jag började med att sträcka mig efter godispåsen. Åt lite av innehållet. Inte för jag egentligen ville, mest bara för att se om det gav mig någon energi. Var sådär äckligt likgiltig när jag åt godiset att det likväl hade kunnat vara stenar. Ungefär. Kände smaken fast ändå inte. Åt lite till. Sen sträckte jag mig efter Nemiboken istället. Fungerade mycket bättre. Fly in i en värld som tillhör en stark svartklädd tjej.

Läste lite och somnade om sen igen för jag insåg att det var för mycket ångest kvar. När jag sedan vaknade igen så upprepade jag samma sak. Åt godis och läste klart Nemi. Sen drog jag mig i kragen som finns på skjortorna i garderoben men inte på mig och snubbalde ur sängen. Det skulle låta mer dramatiskt om jag skrev att jag ålade mig ner eller föll från mina tårars vattenfall nerför sängen. Men så var det inte. Jag reste mig upp som de flesta gör. Bara med lite mindre säkra och stabila steg.

Sen tog jag på mig kläder. Riktiga kläder och drog till Ica för att köpa lite mat till katten. Extra god mat. För jag köpte mat på grillen som finns jämte Ica. Får jag extra god mat så ska katten väl få det med? Plus jag får äta min mat ifred när han har sin. Heh.

Medan jag åt började jag ta tag i uppsatsen. Har skrivit, flyttat om, trixat och tagit bort delar hit och dit. Det börjar närma sig ett slut nu tror jag. Hoppas jag. Stirrar mig snart blind på skiten. Förhoppningsvis är den inte skit för då blir jag inte glad eftersom jag inte blir godkänd då. Får se ur den ser ut imorgon när mina ögon har fått vila lite från den. Är så svårt att läsa den med "nya" ögon eller med helt öppna ögon. Man kan ju meningarna mer eller mindre utantill så man läser inte helt det som står längre.

Nu ska jag unna mig ett glas med kallt vatten. Helt underbart hur ett glas med vatten kan få en att känna. Ska sedan försöka sova. Är faktiskt trött. Även fast jag har sovit hela dagen. Notera dock att den sömnen jag fick under dagen inte är en sådan sömn som gör en utvilad. Den är påtvingad och sker endast för man vill och behöver fly. Så den tar på en den med. Klockan är rätt mycket. Ska tvätta klockan 7. Så behöver riktig sweet super sömn.

Yeah.

Så du kom tillbaka igen. I drömmen. Den här gången för att visa mig ryggen? Det gör ont. Även om det bara var en dröm. Kanske för det någonstans är så i verkligheten med. Det känns så i alla fall. Det är jobbigt när du besöker mig sådär. Tar flera timmar att andas normalt igen efter man vaknat. Du liksom biter dig fast i mina tanker och allt blir bara kaos. Jag kan inte röra mig.

Jag försöker hålla dig på avstånd. Mest för att inte minnas för mycket. För det gör för ont. Men när du kommer och river upp allt i sömnen så vill jag bara ringa dig och veta varför, varför det blev som det blev.

Ibland hatar jag att du är min andra hela halva. För det är sämst att vara helt halv utan dig. Vet att det alltid kommer vara så, jag vet och jag förstår. Det är inget beslut vi själva tog utan det bara blev så och nu är allt för invecklat för att bli en saga med ett lyckligt slut.

Kanske kan jag inte förlåta dig för det. Även fast det inte är ditt fel. Men du lät det nånstans hända. Jag gjorde det nog med. Innan dig till och med. Men jag hann börja fixa det och vi var så nära det där lyckliga slutet tills det var din tur att låta saker och ting förändra allt.

Jag saknar dig så galet mycket. Det gör på riktigt ONT. Minns hur du sa jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå med tårar i ögonen. Du hade rätt. Där och då gjorde jag fel. Jag lät dig sova i ensamhet. Minns du att jag sa exakt samma ord till dig vid ett senare tillfälle? Även jag sa det på natten med tårar i ögonen. Du är den enda pojken jag älskat. Helt ärligt.

Skrev om rabarber i inlägget som publicerades nyss. Gah. Nu vill jag ha rabarbersaft lika mycket som i natt...Damn it!

Kollade upp vad rabarber heter på fint växtspråk Heter Rheum rhabarbarum vilket är klurigt att säga fort och skulle vara mitt bandnamn om jag hade ett reggaeband. Lätt.

Satt och funderade lite. Skulle vara möjligt att skapa en modellagentur. Jag skulle inte vara modell utan välja modeller. Har märkt att jag är bra på att hitta modeller på stan eller på ett flygplan eller i en karusell på ett nöjesfält. Inte för jag har tid att ha igång ett företag men ändå. Tänkte bara på det.

Min finaste vän Miss Pain skulle lätt kunna vara fotograf. Tillsammans skulle vi kunna komma på grymma kreativa idéer till fotografierna beroende på vad som ska säljas.

Ah bara lite flum sådär efter jag har skrivit på uppsatsen hela dagen. En annan sak jag kan säga är att jag är trött på att människor är falska. Att de inte vågar stå för saker. Att de inte vågar förstå hur allt egentligen är. Tröttast är jag på pojkar som är dumma i huvudet. Nämner inga namn för sånt är onödigt och dumt. Eller?

Minns en pojke jag var tillsammans med. Jag bodde i Falkenberg då. Han med. Vi är vänner nu. Även fast det fortfarande är jag som får tåla mest. Det var fint i början, som alltid right?, men sen blev det ett helvete. Han mådde dåligt och la allt på mig. Han behandlade mig som skit. Utan att överdriva. Han var en idiot mot mig. Inte varje sekund men nästan. Förstod inte helt då hur dålig han var för mig. Mina vänner såg och märkte. Och jag är så glad att jag hade dem där. Det var så skönt att slippa vara tillsammans med honom. Det var helt underbart. Först blev jag lite ledsen, men inte för vi hade gjort slut egentligen, utan för allt släppte. Jag förstod att det var han som gjorde fel. Att det var han som var dum. Inte jag.

En pojke som jag antar att jag dejtade för något år sedan behandlade mig för det mesta bra. Men sen blev han som andra. Dum. Eller underlig. Han var fin fast samtidigt ful. Folk tenderar att såra mig utan att jag förtjänar det. Notera att jag inte alltid är bra heller och ibland säkert förtjänar det ena och det andra. Men det där förtjänade jag inte. Det finns olika sätt man kan hantera saker och hans sätt var fel fel fel.

Direkt efter honom träffade jag dock kanske en av världens finaste pojkar. Så jag är tacksam för att det blev som det blev med han där andra. Den här fina pojken har jag fortfarande kontakt med. Bra kontakt vill säga. Det hände aldrig något dåligt mellan oss. Allt var fint. Problemet är avståndet. Bor han i Göteborg och jag i Umeå så är det ju en bit. Men under sommaren var det typ vi tills jag var tvungen att åka upp till Umeå. Det var även vi när jag var nere och hälsade på familj och vänner. Men för att inte bli för sårad så lät jag det rinna ur sanden lite. Men jag vet att jag kanske tar upp det igen denna sommaren. För han är fin. Riktigt fin. Jag känner mig lugn och trygg med honom. Jag behöver inte fundera över vad jag säger eller gör. Precis så som det ska vara. Kanske var det bara en sommarförälskelse. Vem vet. Återstår att se?

Med risk för att låta som en tjej med många killar så vill jag påpeka att det inte alls är så. Så döm mig inte. Jag är ingen player och jag tar varje känsla på allvar och låter känslor ha den tiden de kan behöva när man inser att de inte räcker. Så den här redovisningen eller vad man ska säga är inte för i år. Det är flera år bakåt. Så döm mig inte bara sådär.

De finns några som inte sårat mig alls eller behandlat mig illa. De har jag fortfarande fin kontakt med. De är bra människor. Vi var på samma nivå. Jag kanske själv har agerat dåligt mot några fina människor. Jag vet inte. Men jag är inte för dum för att säga förlåt. En pojke jag mer såg som en vän sa så fina saker till mig att jag nästan ville be om ursäkt för att han kände så. Som om det var mitt fel att han gillade mig så starkt. Jag ville liksom inte kunna såra honom så mycket.

En pojke jag var på väg att dejta, som hälsade på mig t o m nere i Falkenberg, var fin. Men han mår dåligt vilket gör att jag mår dåligt. Sen agerade han på ett sätt jag kanske inte tyckte var helt okej. För jag tycker lite att man ska tänka på andra med. Menar inte att han aldrig gör det bara inte den här gången. Det gör egentligen inte så mycket. Jag kände från början att mina känslor var för svaga, att jag hoppades på att jag skulle kunna gilla honom men jag visste att han inte skulle nå den där nivån då knäna blir svaga. Så jag brydde mig inte om att det slutade tvärt. Brydde mig bara om sättet han agerade.

Visst, jag agerade inte perfekt i den situationen heller. Några dagar efter jag sagt hejdå till honom så umgicks jag med en vän som det alltid har varit något mer över. Men som alltid har stannat på vänskapsnivå. Tills då. Jag visste att jag kunde kyssa honom utan att skämmas. Den här pojken har alltid behandlat mig bra. Och jag önskar att jag kan falla för honom. För det skulle vara underbart. Faktiskt. Men jag vet inte om jag kan. Som ni säkert har märkt i tidigare inlägg så är det en viss pojke som alltid kommer vara han med stora bokstäver. Jag hoppas att jag en dag kan släppa honom, eller leva lättare med att veta att ingen kommer nå upp till det han gav mig men att det inte gör något. Att det själsliga är sånt man oftast inte får ändå. Så att jag fått det en gång är bara det helt otroligt. Jag måste komma över the love of my life. Min andra riktiga del. Jag måste inse att jag får vara halv tillsammans med en som är hel. För han som gör mig hel han finns inte längre. Han är inte död men han finns inte. Så. Snälla Sanne inse det. Inse det på djupet. Riv ut honom om det så behövs. Han är halva mitt hjärta men har jag tur kan man leva med ett halvt och låna andras hela. Bo i deras famn och överleva som en halv.

Jag vet att jag kan. Jag hoppas bara jag slutar välja människor som sårar mig eller behandlar mig dåligt. Är precis som jag väljer dem för jag vet att de kommer såra eller behandla mig på ett sätt jag inte förtjänar. Som jag gör det för att inte känna på riktigt. Att inte bli sårad på riktigt. Att det är ett sätt att skada mig själv. Ett sätt som ångesten har hittat. För den får utlopp i de situationerna. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Kan be folk dra åt helvete. Jag bryr mig oftast inte om personen, eller jo jag bryr mig såklart men inte så djupt så att deras känslor sårar mig. Det är jag själv som sårar mig. Jag väljer de jag vet inte kommer leva upp till någon dröm. Utan är de som kommer behandla mig dåligt för då kan jag få utlopp för ångesten som finns inom mig. Det är sämst att det sker på ett sådant sätt men att såra sig själv är antagligen lättare än att bli sårad av någon man verkligen nästan älskar.

Hej. Funderar på att dra en longboard-tur nu. Ljust än i Umeå ju!

Nej jag skriver inte om någon lycklig prins och prinsessa. Skriver av mig lite. Jag vet att jag aldrig kommer kunna släppa honom. Det har jag märkt och insett för länge sen så jag försöker inte hitta någon som kan ersätta honom. Det är svårt att förklara, svårt att förstå och svårt att förändra. Om ni har träffat någon som ni känt djupt in i själen så vet ni nog. Det finns bara en enda människa på hela jorden som kan få en att känna det. En enda och jag fann honom, eller fann han mig?

Jag vet att jag aldrig kommer kunna få tillbaka det som varit. För mycket hat förstörde. Inte hat från mig eller honom men hat från andra. Vi har självklart sårat varandra med, mer än någon annan har sårat oss till och med men hatet tar sönder allt. Jag vet inte vad jag vill med de här orden. Egentligen vill jag kunna glömma, fast samtidigt inte. Jag vet inte.

Det är svårt att verkligen gilla någon annan än honom. Det går men efter ett tag så känner man den där saknaden efter det där själsliga. Återigen svårt att förklara. Det bara är. Han är ständigt med mig. På ett eller annat sätt. I tankarna, i hjärtat, i andetagen.

Jag vill bara pausa. Gå tillbaka. Bara för någon minut. För att en sista gång få uppleva det finaste i mitt liv. I regnet. På min födelsedag. I en tom stad vid havet där vinden alltid finns. Med sand i våra skor och blixtrar ovanför oss. På jakt efter något trots att vi redan funnit allt man behöver, den djupaste lyckan. Stilla och i tystnad hålla handen och andas helt och hållet tillsammans. Vara hela tillsammans.

Fick present av mamma, pappa, mormor, morfar och farmor när de var här så tänkte tacka ännu en gång! TAAAACK!! Var alldeles för mycket!

Beställde ett par skor nyss för några av slantarna. Köper kanske en skateboard senare med. Men sparar nog det mesta till sommaren :)

Varit fullt upp. Ligger lite efter med plugget nu känns det som. Missat en del då jag har spytt och återhämtat mig från matförgiftning (troligen från falafel).