Hej igen. Tror jag.

Hänt mycket den senaste tiden. Eller mest jobb. Men sen en hemsk sak med. En av de hemskaste sakerna. En familjemedlem blev allvarligt sjuk. Sekunder från att dö. Sekunder från att lämna en underbar fru och dotter. Sekunder från att bli förknippad med den värsta sorgen i världen.

Kritiskt. Allvarligt. Vi visste inte åt vilket håll det skulle gå. Kritvit i ansiktet och panik ut i mina skakiga fingrar. Som tur var gick det åt rätt håll. Herregud. Annars skulle jag..ja jag vet inte..jag vet inte vad jag hade gjort. Det fanns inget annat alternativ än att överleva. Min syster behöver sin man. Min systerdotter behöver sin pappa. Resten av släkten behöver han som dricker ur flera glas.

Det går inte att förklara oron. Rädslan. Hoppet. Förtvivlan. Sorgen. Glädjen. Så mycket känslor på så kort tid. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Känns skönt att kunna skriva det istället för det måste bli bra.

Kommer ta tid. Kommer vara jobbigt för den finaste familjen. Men sålänge vi håller döden på flera miljoner mils avstånd så får det ta den tiden det behöver, vara så jobbigt så man nästan gråter av trötthet. Det är flera som finns här för att hjälpa.

Nu tycker jag det hänt tillräckligt. Nu ska alla få vara friska. Glada. Trygga. Med ett hopp utan tvivel.