Det är dumt att andas under vatten.

 

Jag behöver komma härifrån nu. Falkenberg drar alltid ner mig lite. För mycket som har hänt här tror jag. Svårt att glömma. Svårt att inse. Jag vet inte. Visserligen får jag behovet av att fly efter en stund var jag än befinner mig (undantag; möjligtvis Svalbard). Det är som om väggarna krymper och som vägarna öppnar sig när jag varit på ett ställe, i en stad för länge. Det är svårt att säga vad som är för länge. Det varierar med. Men jag kan säga att jag har varit i Falkenberg för länge nu. Jag behöver komma hem till Ume. Hem till min stora säng. Hem till sängen jag kan snurra runt i, i förtvivlan eller i drömmar. Jag behöver få vara ensam. Helt ensam. Det går inte här. Inte på det sättet jag behöver. Som jag kräver.

Flyr till Göteborg i helgen. Ska träffa Jennyfer. Människan som får min ångest att fly fort som fan. Jag behöver de dagarna. Jag behöver henne. Jag behöver andas lite. Tack för att du finns finaste vän!