Ångest.

 

Så ångest är rätt dumt. Irriterande. Energikrävande. Jobbigt. Sämst. Onödigt.

Jag vet inte riktigt varför jag får ångest. Jag vet att jag får det. Det är svårt att undvika. Det känns i hela kroppen. I sinnet. I varje tanke, cell och andetag.

Föreställ dig att du är i ett rum, med en stängd dörr. Du ligger i sängen. Där är det varmt. Ganska bekvämt och du känner igen doften från sköljmedlet. Det luktar trygghet från barndomen. Från fönstret kommer det in lite ljus, ljust som betyder att det är morgon. Att natten är slut. Att du borde gå upp. Att du måste gå upp. Men du vet inte om du kan. Det är inte riktigt du som avgör det.

Du lyfter på täcket. Känner hur värmen försvinner, precis som den bekväma tryggheten. Du sätter dig upp efter ett inre slagsmål med dig själv. Så du sitter upp. Du kastar en blick till kläderna. Vad ska du ha på dig? Blicken vandrar över högen med kläder och du väljer snabbt ut något. Du sitter fortfarande i sängen. Du känner en tyngd. En oro. Ett misslyckande.

Du faller tillbaka. Ner på rygg. I sängen. Du är fast här nu. Du försöker resa dig igen. Men kroppen lyder inte dig, den är slav under det där som kallas ångest. Ångesten som styr dig inifrån och ut. Utifrån och in. Ångesten som är din fiende men samtidigt en vän. Du vet att den alltid finns i närheten. Även när du är lycklig och ler så finns den där bakom dina skratt. Gömmer sig. Påminner dig om att nog kan du ha kul nu men så fort du är ensam igen så tar ångesten igen. Ger tillbaka lika mycket skit som du fick i lycka. För att jämna ut. För att se till att du inte mår för bra.

Tiden tickar vidare. Du har lyckats sätta dig upp nu. Igen. Upp och ner. Så kan det pågå i något som känns som en evighet. Fram och tillbaka. Ja, du faller alltid tillbaka. NER. Du slår dig i fallet och du fårstår inte hur du ska resa dig upp. Du är för slagen. Du har ont. Allt gör ont. Men du försöker om och om igen. Du vet inte varför. För din del kvittar det när du ligger där sönder och skakar. Men du vet att dina vänner, din familj och alla andra säger att det kommer bli bättre. Du trodde på dem förr. Nu är det så svårt. Deras ord är fina och snälla men du vet inte om du har kvar hoppet för att tro på dem. Likväl försöker du. För dem. Alltid för dem.

Klockan har hunnit springa fram lite till. Nu har du lyckats få på dig dina kläder. Tyget är mjukt och snällt mot din hud. Kläderna skänker värme. Du reser dig upp och stirrar på dörren. Målet är att ta sig ut. Att få dagen att starta. Äta. Dricka. Borsta håret och tänderna. Allt det där vardagliga. Allt det där enkla som är så svårt. Så obegripligt svårt.

Det är som dörren är låst. Som om den förflyttar sig flera km ifrån dig. Livet driver med dig. Hånskrattar. Du är rädd för världen. För allt. För inget. För livet. För döden. Fast ändå inte. Det är förvirrande. Skiftande. Osäkert. Ostabilt.

Idag kom du upp ur sängen. Idag åt du frukost. Idag borstade du tänderna. Idag klarade du av det där du inte alltid klarar. Inte alltid orkar. Idag kanske du till och med skrattade. Imorgon är en ny dag, en dag som kanske endast låter ångesten göra dig till en fånge, som säger nej till allt du vill. Ångesten kanske vinner imorgon. Kanske ger igen för det där skrattet du fick idag. Du vet det. Men just idag, här och nu, så bryr du dig inte. Men imorgon när tårarna rinner, när rädslan är allt du känner och när dina tankar skrämmer dig då önskar du så innerligt att personerna kunde förstå. Att de kunde förstå varför du inte orkar. Varför du inte kan det där som du kanske kunde idag. Att de inte ställer krav på dig. Även fast det är de enklaste kraven i världen.