Det är något med tisdagar. I'm telling you.
Mönstret går att spåra igen. Tisdagar verkar vara dagar som sorg, saknad, död och farväl griper tag om. Förra tisdagen var det begravning. Min brors kompis mamma. Mamman som vi har varit på semster tillsammans med. Som ofta stått i dörren och hämtat sin son. Hon kommer inte hit igen. Aldrig.
Har kört förbi huset. Det kändes tomt. Fel. Det fattas något som höll ihop det. Jag tycker synd om familjen och vännerna. Döden är svår, i alla fall för oss som lever. Att förlora någon som bör finnas där är en så svår känsla och skapar en så obegriplig tomhet att man inte kan förstå förens den dagen man själv tyvärr upplever det.
Man ska inte behöva förlora sin mamma när man själv inte ens har hunnit bli vuxen. Precis som att man inte ska behöva förlora sitt barn. Sin vän. Sin partner. Ens allt.
Men det händer. Dagligen. Överallt. Döden är lika vanlig och självklar som livet. Vi är själva medvetna om att vi kommer dö, att människor runt oss kommer göra det med. Fast att vara medveten om det innebär inte att man inte förnekar det så länge det går. Det måste man nog, annars lever man varje dag i en storm av ångest.
Begravningen var jobbig. Var jordfästning vilket kändes extra jobbigt. Att se hur kistan färdades genom kyrkan och med hennes två barn som följde efter med sorgsna och hjälplösa steg, det gjorde ont i mig. Jag var hela tiden ett andetag ifrån att få en panikattack så fort vi också tog stegen efter kistan ut ur kyrkan till gravplatsen. Kyrkan var full med vänner, släkt, arbetskamrater och familj. Hon berörde många och alla på ett unikt sätt. Även fast begravningen ägt rum och det är verkligt så kan jag inte riktigt förstå det än.
När kistan sänktes ner och hennes barn sedan skulle lägga blommorna så jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var fruktansvärt. Deras smärta och sorg hördes och skar i ens själ. Där stod dem, nu utan sin mamma och utan tröst. Och där stod vi andra utan möjlighet att trösta dem då den enda personen som i det läget hade den möjligheten var personen de precis tagit farväl av.
Har kört förbi huset. Det kändes tomt. Fel. Det fattas något som höll ihop det. Jag tycker synd om familjen och vännerna. Döden är svår, i alla fall för oss som lever. Att förlora någon som bör finnas där är en så svår känsla och skapar en så obegriplig tomhet att man inte kan förstå förens den dagen man själv tyvärr upplever det.
Man ska inte behöva förlora sin mamma när man själv inte ens har hunnit bli vuxen. Precis som att man inte ska behöva förlora sitt barn. Sin vän. Sin partner. Ens allt.
Men det händer. Dagligen. Överallt. Döden är lika vanlig och självklar som livet. Vi är själva medvetna om att vi kommer dö, att människor runt oss kommer göra det med. Fast att vara medveten om det innebär inte att man inte förnekar det så länge det går. Det måste man nog, annars lever man varje dag i en storm av ångest.
Begravningen var jobbig. Var jordfästning vilket kändes extra jobbigt. Att se hur kistan färdades genom kyrkan och med hennes två barn som följde efter med sorgsna och hjälplösa steg, det gjorde ont i mig. Jag var hela tiden ett andetag ifrån att få en panikattack så fort vi också tog stegen efter kistan ut ur kyrkan till gravplatsen. Kyrkan var full med vänner, släkt, arbetskamrater och familj. Hon berörde många och alla på ett unikt sätt. Även fast begravningen ägt rum och det är verkligt så kan jag inte riktigt förstå det än.
När kistan sänktes ner och hennes barn sedan skulle lägga blommorna så jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var fruktansvärt. Deras smärta och sorg hördes och skar i ens själ. Där stod dem, nu utan sin mamma och utan tröst. Och där stod vi andra utan möjlighet att trösta dem då den enda personen som i det läget hade den möjligheten var personen de precis tagit farväl av.
Vila i glädje.