Beloved.

Det slog mig lite eller mycket idag hur länge sen det var sen ditt sista andetag. Surrealistiskt då det känns som du håller min hand dagligen. Fortfarande. Trots att din hand är kall och egentligen inte finns värmer den mina fingrar och mitt blod än. Jag drömmer förmodligen det osanna till sanning..Men r.i.p. känns fel att rista in, i alla fall i den delen av mig du fortfarande lever i.

Snart fem år. Galet. Ett rep runt din hals, en värld i kaos.

Det är svårt att greppa för du är så levande i min vardag, i min skottsäkra bur där jag bevarar mitt mentala hjärta. Där, just exakt där, lever du som aldrig förr.






(Genom pennan i man hand kategorin kommer sånt jag skrivit sen innan, kanske igår, kanske i natt hamna. Sådant som bara är tankar i ord.)