Saga.

Egentligen är allas liv en saga. Man har drömmar, mål och man skapar ibland en värld utan rationalitet. När man är barn är vardagen en saga. Vem bestämmer slutet? Skapar vi det eller är det bara några få val man kan göra? För att slänga in sociologin så är det snarare att man styrs även om man styr det som styr. Beroende på perspektiv är man mer eller mindre fri och begränsad.

Men en saga kan man ju aldrig skriva själv. Inte om den ska sluta med så levde de lyckliga i alla sina dagar. Det innebär att den först kan skrivas när personerna är döda. Om den meningen ska vara sann. Fast en saga är visserligen inte riktig utan en fantasi. Annars är det en verklighetsbaserad bok or something väl?

Vad ville jag med det här..Återkommande fråga. Dunno. Samla alla glömda själar i en saga, där de sorgliga får ett lyckligt slut. Om det vore möjligt skulle jag börja skriva om dem nu. Istället inser jag att det jag kan göra är att dricka ett glas flädersaft och placera dem i stjärnorna.