Musiker.

Gick igenom en evighet av minnen och tänkte bara skriva ner det.

Att ha musiker som vänner innebär att man får rädda världen själv. Lite dramatiskt men lite så är det med. Man får göra det själv fast man skulle gjort det tillsammans. Ibland agera mamma och kontrollera tiden som tickar åt dem. Musiker är dåliga på att kommunicera (utan instrument!) och vara allmänt begripliga. Är min slutsats efter flera år av erfarenhet. De är konstnärliga i själens alla hörn men det är inte där problemet ligger. Problemet är att musik är deras andra språk och de glömmer av att prata ett språk med ord ibland. Vilket är frustrerande när det verkligen krävs.

Kreativitet = stängda dörrar. Man får gräva sig in till personen, slå för att få fram en ärlig reaktion, tvinga personen att prata för att säga det den vill. Det är energislukande indeed. Värt det? Oja. Hur lyckas man få fram den riktiga världen musikern bor i? Man skapar trygghet, bygger vänskap, hittar skorna i mörkret. Man gör som med alla andra. Fast man gör det extremt. För de är djupt inlåsta i konstnärligheten. De är inte lättillgängliga. Det är inte jag heller. Var nog så jag lärde mig förstå dem. Förvirring led paradoxalt nog till förståelse.

Menar inte att musiker är en grupp svårtolkade sociala märkvärdigheter. Det är de inte. De är oftast sociala och passar in i världen hur lätt som helst. Som artist. Dock inte som människor.

(Det här gäller bara riktiga ärliga född-till-att-spela-musiker, inte hej jag vill tjäna pengar så jag spelar lite. De som har ett hjärta byggt för musik. Fingrar som lika med kunde ha varit strängar.)

Bild: Från Londonresan, Adam's band lirade i Camden. Ägde.