Min enda lediga dag denna veckan spenderades i Borås. Åkte dit för att låta JP eller om man så vill, Jocke, tatuera mig. Var en fin dag och är nöjd med resultatet so far. Blir att lägga till skuggning vid senare tillfälle.

Tack som fan för den fina korpen som nu ständigt flyger på mitt ben!

Vaknade upp ur en dröm en stund, sådär en halvtimme, innan jag skulle gå upp och dra iväg till jobbet. En dröm som skapade kaos och lugn på samma gång. Som har varit ett brinnande hål i mig under resten av dagen. En dröm som fick mig att vara sekunder från tårar. Saknad. Den där jävla saknaden.

Det går nog inte en endaste dag utan att jag tänker på dig. Det låter säkert överdrivet och osannt men det är faktiskt så det är. Du finns på något sätt alltid snurrandes runt i mina tankar. I mitt hjärta. Ständigt pulserande. I varje slag.

De minnena och stunderna med dig är de finaste jag har fått uppleva och jag uppskattar dem överallt annat samtidigt som jag bara vill glömma. Gömma och glömma det fina, för att sluta sakna. För det gör ont. Det är som mitt hjärta dagligen trampar på en legobit. Ibland stor, ibland liten, ibland en, ibland tusen. Det skiljer sig lite från dag till dag.

I drömmen hände inte så mycket. Det var mest som förr, vi träffades, skrattade, umgicks. Jag fick en av de där kramarna, de som fyller hela mig med kraft. Som får mig att orka allt och lite till. En kram som väcker döda till liv. Som får mig att gråta några tårar av lycka för i de stunderna vet jag att allt är okej. En känsla som är underskattad. 

Det är svårt att släppa någon som betyder allt. Som man älskar av hela sitt hjärta. Men jag gör det, varje dag.

Ironiskt hörde du av dig idag. Verkar som du gör det så fort jag behöver det? Som förr. Vi visste oftast att något inte stod rätt till. Utan att ha pratat eller setts. Några mil emellan var inte tillräckligt långt för att känslan inte skulle hitta från din dörr till min och vice versa.

Det kommer alltid vara du 

♥



Bild från mina få timmar i Borås.

Fick antagningsbeskedet idag, så blir Luleå till hösten!

Kommer läsa magister i utredning ett år på LTU samtidigt som jag läser kriminologi c via högskolan i Kristianstad.

Bland det första jag ska göra är att skaffa mig ett sånt fint kort som Anders Andersson har. Yeah!

Bildkälla: Ida Qvarnström

Vi hyllar fortfarande herrlaget för deras bronsmedalj 1994 men ger damlaget knappt ens en applåd för sina medaljer som både är fler och i högre valör. Är inte det lite märkligt och fel i ett Sverige som vi inbillar oss är så otroligt jämställt?

Fundera på det.


Damerna fick mycket kritik för sin match mot Danmark häromdagen. Det florerade negativa kommentarer på Twitter, där många inte ens berörde fotboll utan kvinnornas sexualitet. Utgår man från nedanstående så är Sverige ett land där kvinnor, bisexualitet och homosexualitet värderas lägre än män och heterosexualitet. Det verkar som det är helt okej att säga dessa kränkande ord, för kvinnor och damfotboll kan man ju inte ta på allvar? Det är ju inte alls lika svårt, riktigt eller jobbigt som herrfotboll. De kvinnorna som dessutom spelar är ju egentligen inte riktiga kvinnor. Det vet ju alla. Eller?


Jag hoppades att Sverige hade kommit längre. Men bristande jämställdhet förekommer inom sport, på arbetsplatser och i samhället som stort. Det som är viktigt att komma ihåg är att det inte behöver vara så. Det går att förändra men sålänge vi tycker det är okej att skratta åt kommentarer som de på Twitter, låter bli att visa damlagets matcher på storbildsskärm och ger kvinnor lägre lön så kommer förändringen knappast ske. En del av förändringen kräver politiska beslut men mycket kräver en förändring hos individer.

Jag förknippar än idag '94 med herrlagets bronsmedalj trots att jag då endast var 4 år. Jag har snabbt i efterhand allt fått lära mig att det var ett viktigt år för fotboll och för Sverige. Att det är något att vara stolt över, männens prestation. Att '95 med damlagets silvermedalj eller någon av de andra årtalen och medaljerna skulle vara lika viktiga eller något att vara stolt över har jag fått försöka lära mig själv i efterhand. Det var aldrig något som togs upp i skolan, gjordes en vhs-samling av (det där som kom innan dvd) eller sjungs sånger om än.

Cyklade till stranden. Gick lite. Nånstans tappade jag min mössa. Hittade inte den när jag gick tillbaka. Havet tog den, eller fåglarna eller nån dum människa.

Mössan var inte billigast i världen. Köpte den ändå på rean.....Gah. Får se om de kanske har kvar några i butiken då den är slutsåld online. Typ överallt..

Annars får jag leta efter en ny. Eller har andra uppe i Umeå. Skulle dock behövt den nu på fredag. Sämst.