Glömt att skriva om det sista som hände den 5 december. Vill ni läsa om allt kaos innan det här så tryck på kategorin magiska minnen så ska de dyka upp.


Vi springer runt och kollar lite här och där. Var är det meningen vi ska gå in? Vi ser inte så mycket, nån meter åt alla håll kanske, det snöar och blåser. Efter en liten springtur så springer vi tillbaka till dörrarna vi såg från början. Vip-dörrarna. Det borde ju vara där. Jag säger åt Jennyfer att vi drar dit och kollar om nån är där, de kan nog hjälpa oss hitta om vi är fel. Jag springer lite före, tänker att det är en bra idé att gena över snön. Det jag inte inser eller kan se är att genvägen består av ett dike eller drivsnö. Så hela jag försvinner ner i snön. Jag blir en snögubbe på två sekunder. En snögubbe med platåskor. Kommer först inte upp då snön har tagit mig till fånga.

När jag kommer upp är Jennyfer vid dörren. Det står en vakt där, han släpper in oss och säger jag tror jag vet vem ni letar efter (eller nåt i den stilen, minns inte exakt). Några sekunder senare kommer tjejen som har hand om hela vip-grejen med Manson och Zombie. Vi  blir lugna och glada när hon säger: You made it!!

Jag var en blöt hund, hade en halvtimme att torka till mig lite samt försöka se mindre överkörd ut. Sen fick vi träffa mannen av männen, Marilyn Manson. Best day ever. Om själva mötet skriver jag om en annan gång. Detsamma gäller spelningen.

Efter konserten så drog vi och käka med lite folk. Sen blev det utgång utan direkt party för min och Jennyfers del. Vi behövde mest något att göra innan mitt flyg och hennes tåg skulle gå. Så vi hängde på en soft bar med två killar Jennyfer kände. Det var kul och mysigt. Vi stannade där till klockan tre då de stängde. Kändes som det var en bra tid med att dra till centralstationen då tåget skulle gå vid fem. Så vi beger oss mot tunnelbanan.

Tunnelbanan är dock stängd. Jaha. Kul. Men vi tänker att bussarna går ju så vi börjar leta efter en som går dit vi ska. Medan vi letar så går vi förbi ett par taxisar. Taxichaufförerna frågar sådär sliskigt om vi vill ha taxi (vill ni ha taxi tejjjjjjeeeeeeer). Jag som är pissed, trött och allt annat säger NEJ, behövde en för typ tio timmar sen!

Efter vi gått förbi taxin, kanske 20 meter elle nåt, så inser vi nog att bussarna nog inte går. Är ju snökaos i huvudstaden. Vi skulle kunna gå till centralen, vi har både tid och det är inte så långt. Men där och då släpper min ena platå från ena skon. Kul. Är som att ha en strumpa på foten bara. Vilket inte är ultimat i slask. Så det får motvilligt bli taxi till centralen. Chaufförerna skrattade åt mig när platån släppte. Egentligen ville jag bara säga ut dem att ni jobbar och om jag nu inom 20 sekunder ska bli er kund ska ni fan behandla mig bättre. Men pallar inte. Orkar inte. Vill bara slippa ha en dygnsur fot. Vi hoppar in i taxin och är rätt snabbt framme på centralen.

På centralen är målet att hitta något som kan laga min sko temporärt. Kan ju inte gå med en sko eller två strumpor på Arlanda… Ber Jennyfer fråga två vakter om de har tejp eller om de vet nånstans man kanske kan få tag på det. Klockan är halv 4-4, en vardag, så förhoppningarna är inte galet stora men jag bara måste lösa det på något sätt. Vakterna verkar vilja hjälpa men de vet inte riktigt hur, de säger att alla ställen har stängt nu men att de kanske kan lyckas få fram lite tejp. Då helt out of the blue står en snubbe i närheten, random som tusan, och bara men jag har silvertejp! En hel freaking rulle med. Så han tejpar min sko och allt kaos tar slut för den här gången. Jennyfers tåg blev inställt men hon kom med ett tåg som gick någon/några timmar senare och mitt flyg blev försenat med nån timme. Kan säga att jag sov som en idiot när jag kom hem. All panik blandad med all lycka tog slut på en.

Vi springer ner till tunnelbanan igen. Det står ett tåg på perrongen. Vi frågar någon individ om det går till Globen, svaret är ja. Så vi trycker på knappen på dörren för att komma in. Men dörrarna vägrar öppna sig. De har stängd dörrarna för mig och Jennyfer. Vi känner paniken igen. Kom igen då dumma tåg kör så nästa kan komma in!

Tåget dröjer ett litet tag. Några minuter tror jag. Känns som en halvtimme eftersom vi är så stressade. Tillslut kör det så nästa tåg sakta men säkert kan rulla in på perrongen. Vi frågar återigen någon på stationen om det här tåget går till Globen. Dock går det här dessvärre inte till Globen med till stationen innan Globen så vi hoppar på.

Tåget börjar köra. Klockan är tre nu. Vi står upp och kollar på klockan intensivt. Den tickar för fort eller så kör tåget för långsamt. Tåget höll normal hastighet en liten stund sedan börjar det stanna in. Panikens panik börjar eskalera inom oss. Vi är så nära men ändå så långt ifrån. Tåget står still en liten stund. Sen börjar det som tur är rulla igen. Men det går långsamt framåt. Knappt att det går framåt. En millimeter i sekunden. Klockan börjar närma sig tio över tre. Vi börjar inse att det kan vara försent. Att vi kan ha missat mötet med Manson. Mötet som betyder allt.

Vi börjar prata med några på tåget. Frågar hur lång tid det tar från stationen till Globen. Det ska ta 5-10 minuter. Känns lite lugnande men ändå, varje minut verkar viktig. De ska hjälpa oss att gå rätt från stationen i alla fall, om vi någonsin kommer dit.

Klockans visare visar att den snart är tjugo över tre. Fan. Det är tjugo minuter för mycket och nästan en hel timme från den utsatta tiden. En av snubbarna visar vilket håll vi ska dra. Vi tackar och planerar att springa hela vägen till Hovet. Det är inte långt så det ska inte ta så många minuter men det är is. Is där vi har tänkt springa. Det går inte riktigt. Så vi försöker gå så fort man kan på is i dr martens och platåskor. När vi närmar oss hovet är klockan kanske fem i halv. Än finns lite hopp. Man får inte ge upp förrän man vet att det är kört. Kanske inte ens då.

Så jag kommer fram till centralen där jag möter upp Jennyfer. Vi slänger i oss lite mat och sen beger vi oss ner till tunnelbanan som ska ta oss till Globen, eller mer specifikt Hovet.

Vi hoppar på första tåget som ska gå till stationen vid Globen. Vi frågar först två människor om det är rätt tåg. Ingen av de vet då båda inte kan svenska utan är turister eller nåt och pratar engelska. Haha! Två i rad, skumt. Men en tredje som vi frågar säger vilket vi ska ta och vi hoppar på.

Tåget börjar rulla från stationen. Men efter några meter bara börjar det sakta in. Klockan är nu nästan två och vi ska helst vara vid Hovet halv 3. Jag har dock mailat de som ansvarar för M&G med Manson och de sa att det var okej om vi kom lite sent, klockan tre gick bra. Tåget rullar sakta fram efter ett par minuter. Stannar igen. Står stilla ett tag. Nu är klockan kvart över två. Känner hur paniken börjar återkomma igen. Tåget står helt otroligt stilla nu. Andra tåg kör förbi på andra spåret. Vi undrar varför vi inte får åka, andra tåg får ju? Dröjer innan man får någon form av information. De säger att vi väntar på ett tåg. Jaha? Hur länge ska vi vänta på skit-tåget? Klockan börjar nu närma sig halv tre. Tåget börjar rulla in på en station. Där säger de att tåget kommer stå där minst 20 minuter. Vilket innebär att vi tidigast kommer åka därifrån tio i tre. Panik.

Jag och Jennyfer bestämmer oss för att det inte håller, vi hoppar av och springer upp från tunnelbanan. Vi tänker ta en taxi. Vi måste ju komma fram. Vi får inte missa besöket med mannen som betyder allt för oss. När vi kommer upp från tunnelbanan så ser vi en taxi. Vi springer fram till den men den väntar på nån eller nåt, den kör iaf inte oss. Så vi ser en annan taxi. Hoppet finns kvar än. Dock är den taxin upptagen. Vi ber föraren ringa efter en till oss. Svaret vi får är inte så hoppfullt. Det går inte att få tag i en taxi i hela Stockholm. Det är nästan ingen som kör då Stockholm inte fattar hur man skottar...

Jaha, vad fan gör vi nu då? Jag börjar panika. Jennyfer med. Jag tänker att vi får fråga vanliga bilar om de kan köra. Det är lite drygt 2 km till Hovet. De kan få 400:- om de kör oss. Vi MÅSTE komma fram. Klockan är väl tjugo i tre nu. Vi stannar en bil som står still då det är kö i trafiken, de förstår inte svenska så vi tar det på engelska men de förstår nog inte helt ändå. Sen har de endast en ledig plats i sin bil. Vi tackar och springer vidare. Men invånarna i Stockholm är generellt inte så trevliga eller hjälpsamma, det vet jag sen tidigare, så ingen ser ens till oss eller funderar över att hjälpa oss. Vi inser att det är hopplöst. Så vi bestämmer oss för att börja springa.

Visst, i vanliga fall kan man lätt springa drygt 2 km runt 10 minuter, men i platåskor och på en trottoar som är allt annat än skottad så är det inte lika lätt. Att vi dessutom inte helt vet vart vi ska gör det inte bättre. Vi springer en liten bit men inser att det inte kommer funka. Vi är framme vid nästa tunnelbanestation nu. Bestämmer oss för att gå ner och se om trafiken där har börjat rulla på. Klockan är nu tio i tre så kanske har det tåget vi var på innan nu börjat rulla. Man kan ju alltid hoppas.

Så situationen var fylld av panik och oro. Ren ångest. Jag skulle som det såg ut just nu flyga först 14.30 från Umeå. Jag skulle missa mötet med Manson. Jag skulle inte hinna. Det var jobbigt att inse att min största dröm som var så nära nu var så långt bort. Jag förflyttade mig mellan SAS och Norwegians gater hela tiden. Hörde om det senaste. Försökte finna en lösning. Att köra bil tar 8 h vilket innebar att jag inte heller skulle hinna. Min enda chans var att flyga.

Tiden tickade. Mitt hjärta slog. Mina tankar snurrade. Hur skulle det här lösa sig? Mitt i allt kaos hör jag att de tänker boarda ett SASplan snart. Åh! Kanske kommer trafiken flyta på nu? Går och frågar Norwegian om de också kommer få flyga snart? Svaret är ett bestämt nej. Tiden är fortfarande beräknad till 14.30. Varför? SAS ska ju få flyga snart? Tjejen tvivlar, nja, de kanske kan få flyga. Hon tror inte de kommer få klartecken. Utan att de endast börjar boarda planet så de är redo om och notera OM de kommer få flyga.

Jag går till SAS igen, de är mycket trevligare vid den gaten. Jag frågar om de kommer att flyga. Tjejen här svarar jo, just nu är tiden 11.30. Okej, fint. Jag frågar om det finns möjlighet för mig att följa med. Jag måste verkligen till Stockholm. Hon säger att hon tyvärr inte kan göra så mycket. Jag behöver en SASbiljett och alla från morgonflygen har som sagt förtur. Jag tackar henne för infon och hennes trevliga bemötande.

Sätter mig ner och börjar fundera. Hur fan ska det här gå? Försöker finna en lösning. Tänker att jag kanske kan köpa en SASbiljett. Det verkar vara enda möjligheten. Så när de börjar borda SASflyget väntar jag på att kunna gå fram och prata med dem. Flyget kommer inte flyga än då boardingen sker tidigare än vanligt. När de flesta gått på så går jag fram till den trevliga tjejen igen. Jag frågar igen, om det finns någon möjlighet att följa med ett SASplan om jag köper en biljett? Hon svarar ja det ska gå men att de inte kan hjälpa mig med biljettköpet utan endast sen när jag har en biljett. Hon säger att jag nog isf kommer kunna flyga med SASflyget som ska gå 12.30 då hon kommer boka om min biljett. Okej, perfekt tänker jag. Då hinner jag om det stämmer. Jag ringer min Muminmamma. Ber henne kolla priser. Kolla på den billigaste biljetten mellan Ume och Stockholm då gatevärden ändå ska boka om den. Mellanie fixar en biljett för 400 kr. Hon räddar mig. Hon fixar en biljett. Superhjältar finns inte men Mellanie gör det. Tackar allt i världen för det.

Mellanie ger mig ett referensnummer. Jag lånar en penna och skriver ner det på mitt Norwegian boardingkort. Jag ger sedan pennan och referensnumret direkt till tjejen vid gaten. Hon skriver in det. Bokar om mig och säger åt mig att skynda mig till flyget. Jag får alltså åka med flyget 11.30! Jag får åka nu. Jag kommer hinna till Stockholm. Vilken tur!

När jag satte mig på planet så insåg jag inte vilken tur jag faktiskt hade. Var först när jag hade landat och var på bussen in till stan. Pratar med Mellanie. Hon säger att jag inte kan ana vilken tur jag har haft. Det här SASplanet jag fick åka med, 11.30, det var det ENDA planet som gick från Umeå till Stockholm under hela den dagen. Det FÖRSTA och SISTA planet och JAG kom med. Fattar ni vilken tur i all otur?!

Pratar med Jennyfer när jag sitter på bussen. Vi är så otroligt glada nu. Vi tror att paniken är över. Vi tror att allt är lugnt. Men ack så fel vi hade. Visst, jag var i Stockholm nu. Men än är det långt ifrån över..

Väl framme på flygplatsen klev jag in i vänthallen. Ovanligt mycket folk men ägnade inte någon längre tanke åt det utan begav mig till maskinen som skulle skriva ut mitt boardingkort. Tog fram mobilen och öppnade mailen. Scrollade och tog fram referensnumret. Trodde jag. Kollade inte så noga. Inte tillräckligt noga. Har flera olika flygbiljetter på min mail. Så råkade gå in på en som gäller för den 5:e mars. Då jag ska till Island. Efter några försök och den upprepande meningen ”din bokning går inte att hitta” så kollade jag varför det inte stämde. Aha. Då insåg jag att jag hade rätt flygbolag men fel datum. Så scrollade ner. Hittade referensen för 5:e december och skrev in det på skärmen. Nu gick det finfint. Fick mitt boardingkort och den lilla paniken som hann infinna sig var borta lika fort.

Gick till säkerhetskontrollen. La ner min medicin och lite smink i påsarna som liknar bevispåsar. Tog av mig jackan, skorna och la allt på rullbandet. Gick igenom och fick godkänt. Slapp dessutom den slumpmässiga kontrollen den här gången. Otroligt! När jag kom förbi säkerhetskontrollen slog det mig igen att det var ovanligt många människor på flygplatsen. Men återigen ägnade jag inte så många fler tankar eller sekunder på det. Bestämde mig för att köpa en dricka, flyget skulle gå först om drygt en timme så nåt behövde jag göra. Blev uttittad av människorna. Kanske för jag hade platåskor, kedja från näsan till örat och blått hår. Köpte min dricka och satte mig vid en gate.

När jag hade satt mig vid gaten fick jag ett sms. Det var från Norwegian. Det stod att de beklagade att mitt flyg var inställt. Paniken började bubbla i mig som bubblorna i mineralvatten. Gick fram till disken vid gaten. Frågade varför det var inställt och vad som skulle hända nu. De sa att det just nu inte gick eller landade något plan på Arlanda. Trafiken där var pausad på grund av vädret. Hm. Tänkte inte så mycket på det utan mest bara jaja då blir jag lite försenad, det är ingen fara. Så frågade vilket plan jag skulle åka med nu då eftersom mitt var helt inställt. De sa att jag skulle få åka med nästa. En hundradelssekund av lugn sköljde över mig. Jag frågade när det skulle gå. Då sa de kanske klockan ett.

Då började paniken ta över. Jag kände hur mina ben började tappa förmågan att stå. Hur jag började skaka lite smått. Jag frågade om det fanns någon möjlighet att det kanske skulle gå tidigare. Svaret var ja men troligen inte. Okej. Så klockan ett. Då är jag framme på Arlanda vid två. Därifrån kan jag ta ett snabbtåg så jag är på centralen halv tre. Klockan halv tre skulle jag egentligen vara vid hovet för att få vip-paketet och sedan träffa Manson. Visste att man kunde maila de ansvariga om man skulle bli lite försenad. Mailade och inväntade svar. Medan jag väntade gick jag och frågade SAS hur deras tider såg ut. De sa att de nog skulle kunna få flyga vid 12. En timme tidigare. En timme bättre. Frågade om det fanns någon möjlighet för mig att åka med dem. Svaret var nekande. De hade redan två inställda morgonflyg. Personerna från de flygen hade förtur på nästa SASplan. Jag förstod och gick tillbaka till Norwegian som inte hade fått någon ytterligare information än.

Började smsa och ringa människor. Mitt i smsen och samtalen ändrade Norwegian sin tid till kl 14. Vilket skulle innebära att jag tidigast skulle kunna vara vid hovet var kl 15.30. Fan fan fan. Försent. Jag skulle missa det. FAN. Min dröm var nu långt bort. Jag var fast i ett mörker. Allt som fanns var panik. Hade min väns biljett med. Det skulle nog ordna sig för henne iaf, men för mig? Nej.

Tiden ändrades igen. Nu till 14.30. Det lilla hoppet jag hade försvann nu. Jag frågade personalen vid gaten vad jag skulle göra. De sa att jag fick ringa Norwegian då mitt flyg var inställt. Så skulle de få boka om mig eller ge mig pengarna tillbaka. Mm. Lätt att komma fram till kundtjänst när alla som skulle flyga med Norwegian till eller från Stockholm ringde? Snarare omöjligt. Pratade med en annan vid gaten, hon kunde boka om min biljett. Tack för det, skulle ju aldrig gå annars. Men 14.30? Det går inte. Då hinner jag inte. Panikens panik och tårar började ta över allt mer.

Jag var på väg att bryta ihop. Jag skulle missa min dröm. Jag skulle inte hinna träffa Manson. Kanske inte ens hinna se spelningen. Jag började inse och blev rädd. Ledsen. Arg. Besviken. Allt som ekade i mig var varför. Varför idag? Varför just idag? Idag när jag måste vara där i tid? Idag när det verkligen betyder något? VARFÖR?