Kärlek på riktigt.
Det kändes rätt från början, så galet rätt, som han var allt jag alltid letat efter. Det är väl kanske lite farligt att skriva och förmodligen blir man lätt kritiserad, men när känslorna finns där så gör dem? Right? Yes. Och så här starkt har jag aldrig känt för någon tidigare. De där tre korta men stora orden fick jag hålla tillbaka, för att inte råka skrämma bort honom, råka säga det "för tidigt". Men när är för tidigt egentligen? Om det tar ett år att känna eller en timme borde inte göra någon skillnad, känslorna är ju lika äkta ändå.Har tvivlat på kärlek. Sett att det är något som existerar genom att se på andra, som min syster, vissa vänner och mina föräldrar. De har bevisat för mig att äktheten finns, att känslor så starka kan existera. Men, jag tvivlade på att det var något jag skulle kunna hitta och känna. Kände något en gång i tiden, fast det handlade om äkta vänskap som jag råkde förvirra med kärlek. En vän och en pojkvän är två skilda karaktärer. Anyway, tvivlandet på att kärlek är för andra, för vissa, inte för alla, lyckades den finaste pojken sudda bort snabbt. Han har fått mig att känna att kärlek finns, även för mig.
I början när känslorna föddes funderade jag en del på om det var något jag verkligen kände eller om det var något jag försökte skapa. Inbillade mig en gång i tiden att jag var kär i en pojke, vilket jag insåg efter ett par månader inte var fallet. Jag tror jag så gärna ville känna, ville kunna älska någon, att jag försökte övertala mig själv. Känslor går inte att styra och kontrollera, kanske i ett par månader men inte i längden. Det är inte rättvist mot den andra heller att låtsas känna något. Då blir personen bara sårad, och att såra någon är det onödigaste man kan göra. Antar att jag var kär i kärleken?
Då jag helst undviker att såra någon så ville jag verkligen veta att det jag kände den här gången var vad jag kände och inget resultat av kär i kärlekengrej. Insåg rätt snabbt att det var riktiga känslor. För tankarna kretsade endast kring honom. Oron över att han inte kände som jag höll mig vaken och varje hej värmde bakom revbenen. Även en oro kring sårbarheten väcktes. Jag är känslig och orolig av mig, kärlek är kanske för mycket att hantera för mig? Kärlek skapar kanske för mycket kaos inom mig?
Nej. Snarare tvärtom. Känner mig lugnare. Mitt hjärta slår inte lika oroligt. Min ångest kommer inte åt mig lika lätt och min osäkerhet kring det mesta är bortblåst. Kristian har gjort mig tryggare än någonsin. En trygghet jag saknat och behövt hela mitt liv. En trygghet som ingen annan lyckats ge mig, trots att mina föräldrar, släkt och vänner är de bästa i hela världen. Det är först nu jag förstår varför alla andra inte tvivlar på det självklara, på livet.
I mitt hjärta känns ett liv tillsammans med Kristian rätt, jag hoppas det har rätt, att han känner samma sak, för då, då blir resten av livet sådär underbart som i alla sagor man läste när man var liten.
