"Drömmer om Rancid ofta. Vaknar och vet inte om han lever eller inte. Efter en stund minns jag att han inte längre finns och en tomhet väcks i mig. En saknad efter pälsbollen som lekte med vatten, som välte ner kryddburken med peppar när han ville gå ut och sedan satt i trädet jamandes för att komma in igen. Så fort jag hämtat honom, burit upp honom för trapporna så fick han mat som han snabbt slängde i sig och sedan la sig i sängen med huvudet på kudden. Min söta lilla men ändå stora bebiskatt finns inte mer. Och det gör ont.
Om du som läser aldrig har haft ett husdjur, följt dens uppväxt och tagit hand om den är det nog svårt att förstå. Djuren är inte bara djur. En katt är inte bara en katt. De har varsin personlighet som vi människor. De visar glädje, ilska, trötthet och massa andra känslor precis som vi. De är lika. Man fäster sig vid dem. De blir en vän och en familjemedlem. Hade en katt bara varit en katt, som en del känslokallt kan påstå, precis som om de endast är en tygbit, en materiell sak som vid förlust inte berör en, well då skulle man inte bli ledsen. Men det blir man. För det är inte endast ett ting, det är så mycket mer.
I en dröm jag hade för ett par dagar sen så letade vi efter Rancid och mina föräldras katt Ceasar. De var borta. Eftersom båda var borta så var vi så säkra på att de endast var bortsprungna och inte påkörda. Vi fann dem tillslut, de gick efter varandra och jag kände mig lugn. Jag lyfte upp Rancid och han blev en liten boll i min famn. Var så verkligt men ändå inte. Jag kände hans mjuka päls, hans andetag och hjärtslag och hans värme. Något som jag i verkligheten aldrig mer kan känna. Jag vaknade upp med känslor av lugn och lycka. Känslor som snabbt försvann när verkligheten blev tillräckligt verklig.
Tror jag har lite svårt att helt förstå att Rancid är död. Att han blev påkörd och inte längre går runt och pratar med en. Sådär som han gjorde. Hans mjau mjau mjau mjauande. Ett mjauande som inte gick att översätta men som man förstod på något sätt var riktat till en. Lät som han småpratade. För det var inget jamande för mat eller för han ville ut. Det hade han andra ljud till. Tror anledningen till att det i mina drömmar är otydligt om han lever eller inte beror på att jag inte såg honom innan han begravdes. Att jag inte var med. Det blev inget tydligt avslut. Utan ett avslut som jag fick via ett telefonsamtal som mina föräldrar sedan fick fullfölja.
Jag var i Luleå. Rancid var i Falkenberg. Över 100 mil bort. Mellanie och kidz var och hälsade på då jag hade min examensceremoni för magistern i utredning. Mellanie hade bokat hotell inne i stan. Vi checkade in på hotellet dagen innan ceremonin. Det fattades en bebissäng till minsta barnet så jag gick ner till receptionen för att dubbelkolla så den inte var glömd. De sa att den var bokad och skulle komma senare. Jag gick mot hissen och då ringde telefonen. Var en tjej som pratade osammanhängande. Jag förstod inte riktigt vad hon sa. Hon sa att hon var nära 154. Tänkte att hon hade ringt fel. Samtalet bröts och jag tänkte att hon nog bara ringt fel och ville ha vägbeskrivning till någon och lagt på när hon insett att hon slagit fel nummer. Men så ringde det igen. Samma nummer. Samma tjej. Hon hade inte alls ringt fel. Den här gången hann hon berätta mer. Hon sa att hon sett en katt och sa att det var så hon hittade nummret. Först trodde jag han var bortsprungen. Men så mindes jag att hon sa 154 (en lite större väg). Vilket hon upprepade och med en sorgsen ton. Hon sa att hon sett en katt vid 154. Att han tyvärr var död. Att han blivit påkörd. Men att det måste ha gått snabbt för han var fortfarande varm när hon lyfte in honom i sin bil. Tjejen som ringde hade inte kört på honom. Hon hade sett katten när hon körde och vänt om för katten liknande den hennes syster hade. Hon stannade och kollade halsbandet och flyttade honom från vägkanten. Jag är väldigt tacksam för att tjejen tog sin tid till att plocka upp honom och ringa mig. Jag berättade att jag var i Luleå då hon undrade var jag bodde så hon kunde lämna honom hos mig. Jag sa att han var hos mina föräldrar så att hon gärna fick lämna honom där, att jag skulle ringa min mamma samt skicka sms till henne med min mammas mobilnr då jag inte kan det utantill. Visste inte om mamma var hemma eller ej. Tjejen åkte hem med Rancid till min mamma. Och sedan den dagen i slutet av maj springer han inte längre efter möss på marken, klättrar i träd efter fåglar eller ligger och myser i sin älskade kartong."
Det här inlägget har legat sparat i 7 mån. Inte känt mig klar med det. Får inte fram orden jag vill. Det har snart gått ett år sedan han blev påkörd och jag kan inte säga att jag förstår än. Jag vaknar fortfarande upp till drömmar där han än springer. Jag kan på väg hem från jobbet sakna honom något otroligt. Ibland känner jag honom ihoprullad i min famn. Jag är inte bra på sorg, jag är inte bra på avsked.
