Oktober för ett år sen.

Tänk så mycket ett år kan förändra och hur fort det faktiskt kan gå. För exakt ett år sen så väntade vi på besked. Hade mammas cancer spridit sig eller inte? Kändes som en evighet av väntan. Vi skulle fått beskedet innan jag reste till London med två fina vänner för att fira Halloween. Men så blev det inte. Beskedet dröjde och jag var livrädd att få ett fruktansvärt besked på en gata med tusen människor i underbara London. Hur skulle jag hantera beskedet? Hur skulle jag kunna fira Halloween med mina vänner och vara glad om världen vändes upp och ner?

Jag försökte att inte tänka på det, men är svårt att välja vad man ska tänka på. Speciellt när det är oktober och rosa påminnelser finns överallt. Jag hade telefonen under ständig uppsikt. Nästa minut kunde det ringa. Nästa minut som slogs kunde det där hemska hända. Jag hade tur. Mamma hade tur. Familjen hade tur. För beskedet kom tillslut, cancern förstörde inte mer. Lycka.

Fick samtalet, om jag minns rätt, när vi var på väg från hostelet i Camden. Eller om vi var på väg dit från affären. Var iaf på en gata nära våra resväskor. I galna Camden. Jag fick veta att cancern inte hade spridit sig och att mamma nu faktiskt kunde ses som helt frisk. En lättnad. En glädje. Resten av dagarna i London, hur många som nu var kvar, kunde jag slappna av.

Mamma var frisk. Cancern var borta. Livet var fint. Men den försvinner aldrig riktigt från tankarna. Den är ju lurig så man är alltid lite nervös och orolig över att den ska finna en väg tillbaka. Mamma opererades återigen bara för ett par veckor sen, polyper. Ett läskigt ord som får en att tänka lite mer på det där andra läskiga. Mamma gick till läkaren under sommaren och när jag var på stranden med fina vänner och hade picknick så började det brista inom mig. Hur länge ska cancern kunna förstöra? Läkaren hade sagt att man borde lyssna på mammas lungor, just in case. Inget farligt med det men tankarna spinner ju snabbare än en katt och tänk om, tänk om cancern hade gömt sig i lungorna? En tanke som man inte vill tänka. För cancer i lungorna är svårt att göra nåt åt. 

Proverna som togs var dock bra. Ingen cancer. Väntan efter operationen var inte lika lång den här gången men under den korta tiden så hinner man ändå tänka och bli rädd. För tänk om nästa besked inte är lika bra? Om vi behöver vänta på fler besked så kommer de vara bra. Det har vi bestämt. Cancern kan ta sitt pick och pack och aldrig komma på besök igen.

I alla fall är beskeden inte lika bra. Det går inte alltid att göra något. Ibland har cancern tagit för mycket. Ibland tar den allt. Supporta forskningen så allas mammor kan bli friska och leva.