Stockholm, sista delen av kaoset.
Glömt att skriva om det sista som hände den 5 december. Vill ni läsa om allt kaos innan det här så tryck på kategorin magiska minnen så ska de dyka upp.
Vi springer runt och kollar lite här och där. Var är det meningen vi ska gå in? Vi ser inte så mycket, nån meter åt alla håll kanske, det snöar och blåser. Efter en liten springtur så springer vi tillbaka till dörrarna vi såg från början. Vip-dörrarna. Det borde ju vara där. Jag säger åt Jennyfer att vi drar dit och kollar om nån är där, de kan nog hjälpa oss hitta om vi är fel. Jag springer lite före, tänker att det är en bra idé att gena över snön. Det jag inte inser eller kan se är att genvägen består av ett dike eller drivsnö. Så hela jag försvinner ner i snön. Jag blir en snögubbe på två sekunder. En snögubbe med platåskor. Kommer först inte upp då snön har tagit mig till fånga.
När jag kommer upp är Jennyfer vid dörren. Det står en vakt där, han släpper in oss och säger jag tror jag vet vem ni letar efter (eller nåt i den stilen, minns inte exakt). Några sekunder senare kommer tjejen som har hand om hela vip-grejen med Manson och Zombie. Vi blir lugna och glada när hon säger: You made it!!
Jag var en blöt hund, hade en halvtimme att torka till mig lite samt försöka se mindre överkörd ut. Sen fick vi träffa mannen av männen, Marilyn Manson. Best day ever. Om själva mötet skriver jag om en annan gång. Detsamma gäller spelningen.
Efter konserten så drog vi och käka med lite folk. Sen blev det utgång utan direkt party för min och Jennyfers del. Vi behövde mest något att göra innan mitt flyg och hennes tåg skulle gå. Så vi hängde på en soft bar med två killar Jennyfer kände. Det var kul och mysigt. Vi stannade där till klockan tre då de stängde. Kändes som det var en bra tid med att dra till centralstationen då tåget skulle gå vid fem. Så vi beger oss mot tunnelbanan.
Tunnelbanan är dock stängd. Jaha. Kul. Men vi tänker att bussarna går ju så vi börjar leta efter en som går dit vi ska. Medan vi letar så går vi förbi ett par taxisar. Taxichaufförerna frågar sådär sliskigt om vi vill ha taxi (vill ni ha taxi tejjjjjjeeeeeeer). Jag som är pissed, trött och allt annat säger NEJ, behövde en för typ tio timmar sen!
Efter vi gått förbi taxin, kanske 20 meter elle nåt, så inser vi nog att bussarna nog inte går. Är ju snökaos i huvudstaden. Vi skulle kunna gå till centralen, vi har både tid och det är inte så långt. Men där och då släpper min ena platå från ena skon. Kul. Är som att ha en strumpa på foten bara. Vilket inte är ultimat i slask. Så det får motvilligt bli taxi till centralen. Chaufförerna skrattade åt mig när platån släppte. Egentligen ville jag bara säga ut dem att ni jobbar och om jag nu inom 20 sekunder ska bli er kund ska ni fan behandla mig bättre. Men pallar inte. Orkar inte. Vill bara slippa ha en dygnsur fot. Vi hoppar in i taxin och är rätt snabbt framme på centralen.
På centralen är målet att hitta något som kan laga min sko temporärt. Kan ju inte gå med en sko eller två strumpor på Arlanda… Ber Jennyfer fråga två vakter om de har tejp eller om de vet nånstans man kanske kan få tag på det. Klockan är halv 4-4, en vardag, så förhoppningarna är inte galet stora men jag bara måste lösa det på något sätt. Vakterna verkar vilja hjälpa men de vet inte riktigt hur, de säger att alla ställen har stängt nu men att de kanske kan lyckas få fram lite tejp. Då helt out of the blue står en snubbe i närheten, random som tusan, och bara men jag har silvertejp! En hel freaking rulle med. Så han tejpar min sko och allt kaos tar slut för den här gången. Jennyfers tåg blev inställt men hon kom med ett tåg som gick någon/några timmar senare och mitt flyg blev försenat med nån timme. Kan säga att jag sov som en idiot när jag kom hem. All panik blandad med all lycka tog slut på en.