En människa som levt.
Vill tacka Kristian Gidlund för allt, för inget och för allt däremellan. Aldrig har nog en enda person berört mig på ett sådant djupt sätt som honom, fast jag aldrig träffat eller känt honom alls. Han har förmågan att nå något hos så många människor. Han har förmågan att leva sådär på riktigt. Han kan vara det bästa som hänt Sverige på länge. Utan överdrift.
Jag hade en dröm nu tidigt på morgonen som fick besök av Kristian. Drömmen är svår att förklara, som de flesta drömmarna är, detaljer som är viktiga kan vara svåra att förmedla då minnet av drömmen veknar snabbt. I drömmen, som var enkel men ändå så fantastisk, så var det två av Kristians kompisar, Kristian själv och jag i ett rum. Kristian låg på golvet på en madrass, de andra två i en fåtölj respektive soffa och jag låg på golvet med. Tror vi pratade om något men det som var av betydelse var att vi var där för honom. Vi ville hjälpa honom så gott det gick. Ta bort lite av smärtan eller i viss mån förhindra att han blev störd.
Det var en båt utanför huset. Människorna runt båten höll på med något. Det var ett oändligt oväsen. Ett sådant ljud är jobbigt för de flesta men jag såg att det tog extra mycket på Kristian då hans sinnen hade blivit känsligare. Så jag sprang ut för att få tyst på det med en av Kristians vänner i hälarna. Kristian sa såklart att det inte behövdes. Men vi gjorde det och vi fick tyst på ljudet och han slapp det ekande ljudet bakom skallbenet och huvudvärken var aldrig på ett långt besök. Han tackade oss.
Men det är vi som ska tacka honom. För i drömmen så var vi där för att försöka finnas där för honom. Att trösta, att lindra. Men det var han som gjorde det för oss. Aldrig har jag känt mig så säker som där på golvet jämte honom. Hans lugn, hans välvilja och hans leende. Det är något som du, jag och resten av Sverige ska sakna, hedra och försöka leva upp till.
Jag vet inte hur Kristian är utanför drömmens värld, men jag är rätt säker på att han är det som hans texter förmedlar. En människa med drömmar, med kärlek, med vilja och med lycka. En människa som lever ut i fingertopparna ner i skorna. Som har dåliga dagar, känner hat, ångest, ilska och sorg men som aldrig låter det ta över. En person som vågar känna, älska och viktigast av allt, vågar leva.
Kristian, jag vet inte om du lever i skrivande stund, men jag tackar dig från djupet av min själ och från alla hjärtslag bakom revbenen. Jag hoppas du slipper smärta och finner ditt barn när du går och vaknar upp i mossan i den där vackra skogen.
Kramar, som ger blåmärken.
Rekommenderar alla att läsa Kristians blogg, bok och lyssna på hans sommarprogram i P1.
Det var en båt utanför huset. Människorna runt båten höll på med något. Det var ett oändligt oväsen. Ett sådant ljud är jobbigt för de flesta men jag såg att det tog extra mycket på Kristian då hans sinnen hade blivit känsligare. Så jag sprang ut för att få tyst på det med en av Kristians vänner i hälarna. Kristian sa såklart att det inte behövdes. Men vi gjorde det och vi fick tyst på ljudet och han slapp det ekande ljudet bakom skallbenet och huvudvärken var aldrig på ett långt besök. Han tackade oss.
Men det är vi som ska tacka honom. För i drömmen så var vi där för att försöka finnas där för honom. Att trösta, att lindra. Men det var han som gjorde det för oss. Aldrig har jag känt mig så säker som där på golvet jämte honom. Hans lugn, hans välvilja och hans leende. Det är något som du, jag och resten av Sverige ska sakna, hedra och försöka leva upp till.
Jag vet inte hur Kristian är utanför drömmens värld, men jag är rätt säker på att han är det som hans texter förmedlar. En människa med drömmar, med kärlek, med vilja och med lycka. En människa som lever ut i fingertopparna ner i skorna. Som har dåliga dagar, känner hat, ångest, ilska och sorg men som aldrig låter det ta över. En person som vågar känna, älska och viktigast av allt, vågar leva.
Kristian, jag vet inte om du lever i skrivande stund, men jag tackar dig från djupet av min själ och från alla hjärtslag bakom revbenen. Jag hoppas du slipper smärta och finner ditt barn när du går och vaknar upp i mossan i den där vackra skogen.
Kramar, som ger blåmärken.
Rekommenderar alla att läsa Kristians blogg, bok och lyssna på hans sommarprogram i P1.