Skuggan.

Skuggan

När jag går där på trottoaren

Eller genar över vägen

Finns skuggan där

 

Mörk och utan ögon

Följer den varje steg jag tar

Vilandes på marken

 

Jag inser någonstans

På vägen till mataffären

Att skuggan inte är en avbildad del av mina konturer

 

Skuggan är mitt inre

Mörk, ensam, tyst och oåtkomlig


(Låter så deprimerande när man läser det nu kanske. Var nog inte så extremt som det kanske låter. Ord är kraftiga ibland. Förr vände jag mig oftast till pennan och pappret. Skriva ner känslorna. Skriva bort dem. Efter jag hade skrivit så fanns det jobbiga inte kvar i mig. Var länge sen jag skrev nu. Kanske borde hitta tillbaka till min "terapi")