13 september.
Skrevs ner för ett par dagar sen, för att ordens värld är dit jag flyr för att bearbeta.
13:e september 2012, en dag jag inte vill minnas men alltid kommer ha ekandes i mitt huvud. Dagen då det där som inte får hända hände, dagen då jag fick ett telefonsamtal från pappa 120 mil bort att mamma fåt cancer. Dagen jag inte förstår än.
Tårar. Rädsla. Oro. Chock. Ilska. Samt tusen andra känslor. Allt på en tusendelssekund. Allt på en gång. Ord som genom en telefon tog över hela mig. Ord från västkusten som jag tog emot ensam i mitt studentrum i Umeå. Panik.
Jag skyndade mig ut direkt efter vi lagt på. Tårarna rann och mina steg var vingliga. Jag tog mig ner för trapporna och ut. Ringde min närmaste vän som jag har här uppe i norr. Upptaget. Upptaget. Upptaget. Skickade ett sms, bad henne ringa mig, skickade ett till direkt efter, mamma har fått cancer. Förtvivlad utomhus på en bänk under höstklädda träd. Förflyttade mig från en bänk till en annan. Vandrade runt utan närvaro. Osäkerhet. Smärta. Sorg.
Telefonen ringer. Det är min vän som är lite som min extramamma, muminmamman, ume-mamman. Hon frågar var jag är och säger sen att hennes man kommer och hämtar mig. Jag behöver inte vara ensam så många minuter. Ändå känns det inte som jag är där i den där verkligheten, jag sitter i bilen, jag andas och jag ser men jag är ändå inte där. Jag är kvar nånstans i samtalet. Tiden stannade där och då för mig.
Mamma ska opereras den 26:e september. På pappas födelsedag. Jag är livrädd och dödsrädd. De kommer ta bort mammas ena bröst. De kommer ta bort en del av mamma. De måste ta bort det dumma, det elaka, det hemska. Efter operationen kommer vi få besked om det har spridit sig eller inte. Den 26:e september kommer vara en dag då hoppet kan ta skada. Då mitt hjärta kan brista ytterligare. Då tårar kommer fräta. Då jag, min syster, min bror, min pappa, min mormor och alla andra fina människor kommer glömma hur man andas, brännas av tårar och ha ett hjärta som slår vartannat slag av hopp och förtvivlan. Den 26:e september kommer mamma behöva oss extra mycket, och vi kommer behöva henne ännu mer.
Jag har varit i kontakt med cancer tidigare. Jag har sett hur den bröt ner min farfar på en så kort tid att jag knappt kan tro att det är möjligt. Han blev så liten. Det gick så fruktansvärt fort. Farfar försvann. Efter farfars död har cancern kommit att ta andra personers liv i min närhet. Jag har ingen erfarenhet av någon som överlevt cancer. Jag vet att många numera gör det, beroende på vilken typ och grad. När den upptäcks. Jag vet. Jag vet att prognosen för bröstcancer är bra. Jag vet att forskning och behandling är bra idag. Jag vet att chansen för överlevnad finns där. Jag vet att man kan besegra cancern. Jag vet men ändå vet jag inte. Jag vet inte om det jag vet hjälper i mammas fall. Samtidigt som jag vet om allt det här positiva så vet jag också om en del av det negativa. Man kan dö. Cancer är dödligt. Cancer är jobbigt för den drabbade och de runt om. Cancern kommer bråka med mamma fysiskt och psykiskt. Cancern kommer bråka med mig och vissa dagar kommer jag inte orka slå tillbaka så mycket. Vissa dagar kommer jag behöva en prins på en vit häst som slåss åt mig och mamma och alla andra.
Mamma har cancer, bröstcancer. Snart är det oktober. Kampen mot bröstcancerns månad. Kommer vara jobbigt att se allt rosa tror jag. En städnig färgglad påminnelse om det mörka hemska. Samtidigt är den rosa månaden fin. Den bidrar till forskning. Den bidrar till att mamma och alla andra med bröstcancer inte glöms bort. Att deras sjukdom tas på allvar och att andra kvinnor som tyvärr kommer hamna där de är idag kan få förbättrad vård.
Jag åker hem på lördag. Flyger från norr till söder. Flyger hem till min familj. Jag tror det är först då jag egentligen kommer börja förstå. Just nu håller avståndet mellan min familj och mig även ett avstånd till cancern och verkligheten.
Jag vill avsluta med något positivt. Jag har en spinnande katt i mitt knä. Godispåsen är visserligen slut. Resan till London är helt bokad och allt med kursen i juridik är färdigt inför morgondagens inlämning. Viktigast och mest positivt av allt är att mamma kommer vinna, mamma kommer bli frisk, cancern kommer förlora och försvinna. Det har jag bestämt. Det bara är så. Min mamma ska leva.
Jag älskar er. Min familj, vänner och er jag ännu inte känner.