Så. Nu är det snart den 26:e september. Dagen då min mamma kommer opereras. Dagen då pappa även fyller år. Jag ska lägga mig efter jag skrivit ner några ord. Ska upp tidigt och åka till Halmstad med familjen för att fika och invänta samtalet från läkarna. De ringer pappa när operationen är klar.

Minuterna imorgon kommer kännas som timmar. Timmarna som dagar. Ja ni förstår grejen, tiden kommer gå långsamt.

Runt 9 opereras mamma. Någon gång imorgon vet vi om cancern har spridit sig. Någon gång imorgon kommer allt det här bli verkligt på riktigt. Någon gång imorgon kommer vi hålla andan och förhoppningsvis kunna andas ut lite.

Jag borde som sagt sova. Alla andra i huset sover redan. Tror jag. Rancid ligger jämte mig och sover han med. Knasbollen. Knäppiskatten. Min bror undade vad han höll på med innan, han levde om inne i badrummet. Toaletten är ju intressant. Finns vatten i den ju. Idag smet han ut igen. Snabb som han är. Lurig och lurvig.

Blir en jobbig dag imorgon. Men det här kommer gå bra. Det måste det.

Är ni lite fashion så kan ni köpa det här armbandet som Lindex säljer. Design Missoni. Vill minnas att det kostar 100 kr varav 75 kr går till rosa bandet.



Årets rosa band är designat av Dagmar och går att köpa på t.ex. Ica.



Armbandet Skyddsängel går att köpa på ung cancers hemsida. Finns även med svarta pärlor.

 170kr

 






151 kr ----->

























 

182 kr (den beställde jag nyss!)











 144 kr --->



 189 kr

Fick precis tillbaka första uppgiften i juridik. Fick 1 hp för den så den är avklarad och färdig och bra och allt sånt. Heja! Han som rättade uppgiften var rätt kortfattad, allt han skrev om mitt svar var: bra svar!. Eh tack..

Imorgon ska andra uppgiften in, då i avtalsrätt. Har en fråga kvar att besvara. Känner inte paniken så svarar på den ikväll tror jag. Eller imorgon. Ska in först kl 20.00 på tisdag såatteh.

Rancid är just nu ute. Själv. Inte riktigt meningen. Men smiter han in i en buske och sen borta på en sekund så finns det inte så mycket man kan göra. Är ute då och då och ropar på honom. Så han hittar tillbaka. Tror han kommer om en stund. Varit ute två timmar nu så är max ute tre till. Lite luriga knasbollen.....

Är nere i Falkenberg nu. Invigde västkustsbesöket genom att äta bröd med sås igår. Underbart!

Idag hag jag och brorsaaaahn följt med mamma och köpt en iPad. Käkat tahibuffé med familjen + fasterN. Sen har jag sett serier och somnat. Vaknat. Ätit kvällsmat. Sen sett serier igen. Tanken var att jag skulle pluggat juridik. Gjort klart allt inför inlämningen i avtalsrätt som är på tisdag. Blir till att göra klart imorgon. Ska låna en bok som underlättar lite. Är van vid att biblioteket öppnar tidigt eftersom det på campus i Umeå gör det. Men icke. Här nere öppnar de först klockan 11. WHAT? Soft att jobba där eller vad? Sovmorgon everyyyyyy day.

Mammi åker till sjukhuset på tisdag. Läggs in på förmiddagen. Operation på onsdag. Trots att jag är hemma nu så har det inte blivit mer verkligt. Förmodligen för jag undermedvetet trycker bort det. Försvarar mig själv genom att inte förstå.

Rancid har inte vält ner ellet tagit sönder något än. Han ligger just nu i en minikorgstol. Perfekt för honom.

 

Behövde leka lite med kameran. Tror jag ska vila lite nu. Hej.

Lyckas aldrig med den sminkningen. Får öva hundra år till. Jaja.

Skrevs ner för ett par dagar sen, för att ordens värld är dit jag flyr för att bearbeta.

13:e september 2012, en dag jag inte vill minnas men alltid kommer ha ekandes i mitt huvud. Dagen då det där som inte får hända hände, dagen då jag fick ett telefonsamtal från pappa 120 mil bort att mamma fåt cancer. Dagen jag inte förstår än.

Tårar. Rädsla. Oro. Chock. Ilska. Samt tusen andra känslor. Allt på en tusendelssekund. Allt på en gång. Ord som genom en telefon tog över hela mig. Ord från västkusten som jag tog emot ensam i mitt studentrum i Umeå. Panik.

Jag skyndade mig ut direkt efter vi lagt på. Tårarna rann och mina steg var vingliga. Jag tog mig ner för trapporna och ut. Ringde min närmaste vän som jag har här uppe i norr. Upptaget. Upptaget. Upptaget. Skickade ett sms, bad henne ringa mig, skickade ett till direkt efter, mamma har fått cancer. Förtvivlad utomhus på en bänk under höstklädda träd. Förflyttade mig från en bänk till en annan. Vandrade runt utan närvaro. Osäkerhet. Smärta. Sorg.

Telefonen ringer. Det är min vän som är lite som min extramamma, muminmamman, ume-mamman. Hon frågar var jag är och säger sen att hennes man kommer och hämtar mig. Jag behöver inte vara ensam så många minuter. Ändå känns det inte som jag är där i den där verkligheten, jag sitter i bilen, jag andas och jag ser men jag är ändå inte där. Jag är kvar nånstans i samtalet. Tiden stannade där och då för mig.

Mamma ska opereras den 26:e september. På pappas födelsedag. Jag är livrädd och dödsrädd. De kommer ta bort mammas ena bröst. De kommer ta bort en del av mamma. De måste ta bort det dumma, det elaka, det hemska. Efter operationen kommer vi få besked om det har spridit sig eller inte. Den 26:e september kommer vara en dag då hoppet kan ta skada. Då mitt hjärta kan brista ytterligare. Då tårar kommer fräta. Då jag, min syster, min bror, min pappa, min mormor och alla andra fina människor kommer glömma hur man andas, brännas av tårar och ha ett hjärta som slår vartannat slag av hopp och förtvivlan. Den 26:e september kommer mamma behöva oss extra mycket, och vi kommer behöva henne ännu mer.

Jag har varit i kontakt med cancer tidigare. Jag har sett hur den bröt ner min farfar på en så kort tid att jag knappt kan tro att det är möjligt. Han blev så liten. Det gick så fruktansvärt fort. Farfar försvann. Efter farfars död har cancern kommit att ta andra personers liv i min närhet. Jag har ingen erfarenhet av någon som överlevt cancer. Jag vet att många numera gör det, beroende på vilken typ och grad. När den upptäcks. Jag vet. Jag vet att prognosen för bröstcancer är bra. Jag vet att forskning och behandling är bra idag. Jag vet att chansen för överlevnad finns där. Jag vet att man kan besegra cancern. Jag vet men ändå vet jag inte. Jag vet inte om det jag vet hjälper i mammas fall. Samtidigt som jag vet om allt det här positiva så vet jag också om en del av det negativa. Man kan dö. Cancer är dödligt. Cancer är jobbigt för den drabbade och de runt om. Cancern kommer bråka med mamma fysiskt och psykiskt. Cancern kommer bråka med mig och vissa dagar kommer jag inte orka slå tillbaka så mycket. Vissa dagar kommer jag behöva en prins på en vit häst som slåss åt mig och mamma och alla andra.

Mamma har cancer, bröstcancer. Snart är det oktober. Kampen mot bröstcancerns månad. Kommer vara jobbigt att se allt rosa tror jag. En städnig färgglad påminnelse om det mörka hemska. Samtidigt är den rosa månaden fin. Den bidrar till forskning. Den bidrar till att mamma och alla andra med bröstcancer inte glöms bort. Att deras sjukdom tas på allvar och att andra kvinnor som tyvärr kommer hamna där de är idag kan få förbättrad vård.

Jag åker hem på lördag. Flyger från norr till söder. Flyger hem till min familj. Jag tror det är först då jag egentligen kommer börja förstå. Just nu håller avståndet mellan min familj och mig även ett avstånd till cancern och verkligheten.

Jag vill avsluta med något positivt. Jag har en spinnande katt i mitt knä. Godispåsen är visserligen slut. Resan till London är helt bokad och allt med kursen i juridik är färdigt inför morgondagens inlämning. Viktigast och mest positivt av allt är att mamma kommer vinna, mamma kommer bli frisk, cancern kommer förlora och försvinna. Det har jag bestämt. Det bara är så. Min mamma ska leva.

Jag älskar er. Min familj, vänner och er jag ännu inte känner.

Om 3o dagar har jag vid den här tiden en mycket finare arm med lite plast på. Klockan 12 smäller det! Perfekt efter lite god lunch. Sen nålar i armen. Med ett resultat av bland annat en egenritad isbjörn och fjällräv under den redan ditritade/ristade stjärnan.

Hade lite lära känna möte med lite filosofer i lördags. Efter någon cider för min del och lite fler öl för andra så drog vi oss till campus (några till stan som icke hade kårleg). När vi kom till NH så var det kö. En in, en ut. Jag frågade lilla vakten som var Smutsblod om de var mycket folk och hur många de var som jobbade. Som svar fick jag att det inte var mycket personal. De var 5st och fullt hus. När jag väl kom in innanför dörren så bestämde jag mig att direkt hoppa in och hjälpa till i garderoben. Galet synd om tjejen som stod där själv.

När det hade lugnat ner sig lite i garderoben så frågade jag Mr. Smutsblod om de behövde hjälp med att plocka disk då jag hann se att det var rätt mycket glas och flaskor i lokalen (vilket leder till att en del alltid går sönder). Svaret var ja det vore snällt. Så jag la undan mina festplaner som i vilket fall som helst var minimala.

Så, resten av kvällen jobbade jag. Vi stängde kl 2 som vanligt på lördagar och efter det var det städning. Var hemma lite efter fyra tror jag. Trött som tusan. Sov bort hela söndagen i princip. Vilket inte bara beror på att jag jobbade sent utan för jag inte hade möjlighet att ta min medicin vid något rimligt klockslag (dvs innan kl 1-2).

Vad gör man inte för NHare dock. Vet ju själv hur sämst det är när man är lite för få bakom baren och alldeles fullt på andra sidan av den. En fin fördel var att jag fick ett personalkort direkt efter passet. Sådant man egentligen först ska få efter 3 genomförda pass. Så tack!

Efter campustrippen och lite chill hemma så drog jag och mötte upp Emma. Vi drog ner till stan och kollade runt samt köpte några få saker. Jag blev en klänning rikare. Är numera så mycket tjej att jag inte ens vet antalet klänningar jag äger. Galet dåligt.


Notera hur norrländsk jag lät rubriken vara.

 

Var nere på campus idag trots att det var en av mina lediga dagar. Sålde en bok och lånade den mindre lätta lagboken.

Learning the law. Not breaking the law. Come on Judas Priest.

En vecka har hunnit springa förbi sen jag var här sist. Bloggen har hamnat längre och längre ner på min lista av saker jag orkar. Vissa dagar har jag haft annat för mig, andra dagar har jag inte gjort något förutom att försöka sova bort ångesten.

Kan snabbt nämna att Lady Gaga var helt otrolig. Bland det bästa jag sett. Hon berörde varje individ som var på spelningen. Happy tears! Tack Gaga för att du fyllde mig med lycka.

Igår började den ena kursen som jag läser just nu, kritiskt tänkande. Min andra kurs börjar först nästa vecka. Jöken. Juridik. Yay. Det är lite påfrestande ibland att läsa två kurser samtidigt. Men det går. Kommer senare under terminen dumt nog läsa fyra kurser samtidigt. I'll make it somehow.

I slutet av oktober åker jag och fina vänner till London för att se Wednesday 13 och äga under halloween. Ska bli kul. Ska bli skönt. Kommer behövas. Andetag i staden som är mitt hem. Ett av mina hem. Har tre. Sverige, London och Svalbard. Svalbard är finast, London roligast.

Jag ska försöka skriva mer, bättre och oftare. Är det tomt här, om jag håller mig borta för länge så är det förmodligen mycket med skolan, annat eller ångest. Jag dyker alltid upp förr eller senare. Nu ska jag göra ordning mig för fika med filosofer.

Och just det, lilla pälsbollen Rancid Ramone är numera ute helt själv. Jag låter bara han vara ute på dagarna/kvällen. Vill ha han hemma än så länge på natten. Han får vara ute några timmar åt gången. Går bra. Var lite jobbigt ibörjan, innan man visste hur han skulle klara sig ute, eller hur han skulle hitta hem och inte bli inlåst i en annan trappuppgång. Paniken som fanns över att han skulle springa bort.