Till er som funderat på att ge mig något i julklapp.

 

Först vill jag säga att ni inte borde köpa något egentligen då jag inte är rikast atm och inte kommer kunna ge så mycket till er :/

 

Jag är 22 så julen handlar inte om presenter. Det gör den mer när man är liten. Även fast det inte är viktigast så är det en viktig del. Väntan och längtan efter tomten och klapparna.

 

Jag är glad att jag kommer hem till Falkenberg redan den 13:e december. Att jag får spendera förberedelserna och dricka glögg med min familj. Med tanke på allt som hänt de senaste månaderna så betyder det mer än någonsin. Eller, det har betytt lika mycket innan men inte med samma medvetenhet.

 

Om ni trots allt vill ge mig något så önskar jag mig det här:

 

- Bidrag till balettkurs (1600:- så som student skulle ett bidrag vara fint och gå till något mer vettigt än godis)

- Bidrag till resa

- En sminkpalett (en sån med många olika färger och nyanser)

 

Så, nu vet ni min lista :)

Jag har redan allt jag behöver. Jag har er.

Jag vet inte varför men ångesten bestämmer så mycket numera. Kanske är det stressen skolan bidrar med. Att min tolerans överstigs. Jag vet inte. Är nog mer bakom om jag ska spekulera.

Allt som hänt de senaste månaderna tror jag tar ut sin rätt nu. Paralyserar mig. Ett skrämt rådjur i skogen. Mina känslor är instängda någonstans. Jag känner inte så mycket. Inget alls egentligen. Likgiltig. Även för sådant som trots min ångest brukar kunna väcka längtan eller hopp i mig. En kort sekunds lycka. Inte ens det finns nu. Inte idag. Kanske imorgon.

 

Min sömn har ingen struktur längre. Jag har svårt att somna på nätterna eller kvällarna. Somnar när dagen så smått börjar börja. Vilket inte är att föredra. Jag behöver det lilla ljus som finns på dagarna. Idag vaknade jag vid två. Två som i 14. På eftermiddagen vill säga. Mörkret var mer eller mindre redan här då. Förstår inte var den oändliga tröttheten kommer ifrån. Det är inte fysisk trötthet som skulle kunna förklaras med järnbrist eller något annat. Det är något på djupet. Något inom mig. En trötthet som man inte kan sova bort.


Det som skrämmer mig är att jag inte ens ser fram emot att TRÄFFA Manson och se han och Rob Zombie spela. Det är något jag sett fram emot som en liten godisförälskad unge tidigare. Längtat efter. Räknat ner till. Men nu. Nu är det bara tomt. Ett tomrum som fylls av likgiltighet.

Kanske rättar det mesta till sig i veckan. Vi får se. Jag behöver få någon energi som pressar bort ångesten och ger mig det som jag just nu saknar, känslor.

Idag. Om farfar hade levt idag så hade jag ringt och sagt grattis.

En vecka på Island blir det för min del i mars. Riktigt nice. Island är på min lista så känns bra att kunna strycka det. Heja heja!

Trots min intensiva trötthet som verkar värga släppa taget så går skolan bra. Läser två kurser just nu. Så det kräver tid och energi. Energi som inte riktigt finns. Det går dock bra för mig, jag följer min planering. Är före i kurserna.

Ikväll ska en uppgift i juridiken in, den är färdigskriven sen ett par dagar tillbaka. Funderar på att börja på nästa uppgift inom området. Senare ikväll, närmare bestämt kl 22, så har det online-möte med projektledningsgruppen. Idag tog jag tag i uppdragsplanen. Hoppas vår grupp kommer igång snart, jag kommer inte kunna vara den som drar där då jag måste kunna lägga fokus på juridiken med.

Flyg är beställt så jag och Rancid åker ner till Göteborg den 13:e december. Ska bli nice. Saknar min syster och alla andra.



Blueeeee.

I know I know I know.

Börjar bli frisk nu. Men ångesten äter upp mig istället. Helt slut. Orkar inte. Vill bara sova. Kan inte sova. Somnar efter flera timmar. Vaknar sen mycket senare än tänkt.

Skolan går bra dock. Ligger inte efter. Snarare minimalt före. Med tanke på att jag var bortrest en vecka så kommer jag snart ligga mer än minimalt före. Just nu läser jag tre kurser. Samtidigt. Inte det roligaste kanske. Den ena kursen slutar i dagarna dock. Tackar för det. Däremot blir lyxen av att endast lästa två kurser inte så långvarig. En till kurs börjar i slutet av november/början av december. Men det är lugnt. Jag klarar av det.

Stressen som skolan och allt annat innebär gör mig mindre tålig mot min ångest. Det vet jag. Men jag känner att det går ändå. Det är snart december. Då träffar jag Mr. Manson. Då ser jag samma man stå på scen och sen på samma scen kommer bästa Rob Zombie avsluta kvällen. På dagen möter jag mannen med stort M. På kvällen ser jag the twins of evil äga bort all skit som Stockholm annars innebär i min värld.

Får se om jag skriver ner lite om London en annan dag. Kan säga att det var jättekul där, som alltid. Fick inte riktigt den där lugna känslan som jag brukar få. Kanske för saker i mitt liv var allt annat än lugnt. Det var när jag var i London som jag fick beskedet. Svaret på analysen av mammas cancer.

Resultaten var bra. Cancern har inte spridit sig. Och kan nu dra åt helvete.

Jag är så otroligt glad. Lättad. Men fortfarande rädd. Det kommer jag alltid vara numera. Cancern är borta. Men jag litar inte på den.

Är hemma igen. Varit i London. Är sjuk. Vet att bloggen gått i ide. Men det beror på resan och nu min feber, hosta, snoriga näsa osv. Säger hej när jag är friskare.

 

Just det, nu har instagram fixat så man kan kolla mina instabilder utan att ha appen på mobilen. Kolla: http://instagram.com/sansuicide

Där finns lite Londonbilder.