Love is not strong enough

Nej jag skriver inte om någon lycklig prins och prinsessa. Skriver av mig lite. Jag vet att jag aldrig kommer kunna släppa honom. Det har jag märkt och insett för länge sen så jag försöker inte hitta någon som kan ersätta honom. Det är svårt att förklara, svårt att förstå och svårt att förändra. Om ni har träffat någon som ni känt djupt in i själen så vet ni nog. Det finns bara en enda människa på hela jorden som kan få en att känna det. En enda och jag fann honom, eller fann han mig?

Jag vet att jag aldrig kommer kunna få tillbaka det som varit. För mycket hat förstörde. Inte hat från mig eller honom men hat från andra. Vi har självklart sårat varandra med, mer än någon annan har sårat oss till och med men hatet tar sönder allt. Jag vet inte vad jag vill med de här orden. Egentligen vill jag kunna glömma, fast samtidigt inte. Jag vet inte.

Det är svårt att verkligen gilla någon annan än honom. Det går men efter ett tag så känner man den där saknaden efter det där själsliga. Återigen svårt att förklara. Det bara är. Han är ständigt med mig. På ett eller annat sätt. I tankarna, i hjärtat, i andetagen.

Jag vill bara pausa. Gå tillbaka. Bara för någon minut. För att en sista gång få uppleva det finaste i mitt liv. I regnet. På min födelsedag. I en tom stad vid havet där vinden alltid finns. Med sand i våra skor och blixtrar ovanför oss. På jakt efter något trots att vi redan funnit allt man behöver, den djupaste lyckan. Stilla och i tystnad hålla handen och andas helt och hållet tillsammans. Vara hela tillsammans.