Ibland känner man av verkligheten.
Ibland, då och då, känner man av hur det en gång var och hur det numera inte är.
Kan ibland, då och då, känna på riktigt att min farfar inte finns längre. Fast det var flera år sen så tror jag inte jag helt vill veta. Tänker tillbaka på hur det var innan han blev sjuk, hur det var när han var sjuk och hur han försvann på grund av sjukdomen. Alla tre former av minnen gör mig ledsen på olika sätt. De som finns innan han blev sjuk är allt jag har kvar av honom, minnen. Fina. Roliga. De som finns när han blev sjuk är jobbiga. Hemska. Sorgliga. Frustrerande. Fyllda med rädsla. De som finns när han inte längre fanns är även de sorgliga och jobbiga men även på ett sätt frigörande. Han slapp ha ont. Men jag har fortfarande lite ont.
Jag önskar att han aldrig blev sjuk. Att han fick vara frisk. Att han skulle finnas nu och kunna hälsa på mig i Norrland. Så vi kunde åka till Lycksele och allt det där.
Det var för tidigt. Jag var för liten för att kunna släppa taget om en person som varit närvarande sen jag föddes. Det var farfar som kom och hämtade oss med sin bil så vi fick äta farmors makaroner i stan och sen åka hem med pappa efter jobbet. Det var farfar som hade högt ljud på tvn så jag och min bror blev rädda i en sekund när vi skulle se Tom & Jerry eller något annat vi alltid såg. För att sedan skratta åt den höga volymen. Det var farfar som skötte trädgården och varje gång fotbollen hamnade i grönsakslandet var man rädd för att trampa på någon växt.
Jag blir ledsen när jag tänker på honom. För jag saknar min farfar.
Jag önskar delvis att jag kunde få vara 10 år igen, den tiden då jag inte än hade förlorat någon. Min katt var den första som försvann och sen dess har tårarna flutit på rätt frekvent. Jag vill delvis vara liten igen för att inte veta hur hemsk världen är, hur döden kan såra och förstöra en, hur hopplöst hoppet är att rädda isbjörnarna. Jag vill delvis vara liten och naiv. Iaf vissa dagar, för vissa dagar vill jag inte vara vuxen och förstå.
Innan ni säger något så vet jag, det är det här som är livet. Det är det här som är att vara vuxen. Världen blir otrygg och livet blir inte lika glatt som när man var 3 år. Jag vet. Men ibland vill jag bara inte veta.
Kan ibland, då och då, känna på riktigt att min farfar inte finns längre. Fast det var flera år sen så tror jag inte jag helt vill veta. Tänker tillbaka på hur det var innan han blev sjuk, hur det var när han var sjuk och hur han försvann på grund av sjukdomen. Alla tre former av minnen gör mig ledsen på olika sätt. De som finns innan han blev sjuk är allt jag har kvar av honom, minnen. Fina. Roliga. De som finns när han blev sjuk är jobbiga. Hemska. Sorgliga. Frustrerande. Fyllda med rädsla. De som finns när han inte längre fanns är även de sorgliga och jobbiga men även på ett sätt frigörande. Han slapp ha ont. Men jag har fortfarande lite ont.
Jag önskar att han aldrig blev sjuk. Att han fick vara frisk. Att han skulle finnas nu och kunna hälsa på mig i Norrland. Så vi kunde åka till Lycksele och allt det där.
Det var för tidigt. Jag var för liten för att kunna släppa taget om en person som varit närvarande sen jag föddes. Det var farfar som kom och hämtade oss med sin bil så vi fick äta farmors makaroner i stan och sen åka hem med pappa efter jobbet. Det var farfar som hade högt ljud på tvn så jag och min bror blev rädda i en sekund när vi skulle se Tom & Jerry eller något annat vi alltid såg. För att sedan skratta åt den höga volymen. Det var farfar som skötte trädgården och varje gång fotbollen hamnade i grönsakslandet var man rädd för att trampa på någon växt.
Jag blir ledsen när jag tänker på honom. För jag saknar min farfar.
Jag önskar delvis att jag kunde få vara 10 år igen, den tiden då jag inte än hade förlorat någon. Min katt var den första som försvann och sen dess har tårarna flutit på rätt frekvent. Jag vill delvis vara liten igen för att inte veta hur hemsk världen är, hur döden kan såra och förstöra en, hur hopplöst hoppet är att rädda isbjörnarna. Jag vill delvis vara liten och naiv. Iaf vissa dagar, för vissa dagar vill jag inte vara vuxen och förstå.
Innan ni säger något så vet jag, det är det här som är livet. Det är det här som är att vara vuxen. Världen blir otrygg och livet blir inte lika glatt som när man var 3 år. Jag vet. Men ibland vill jag bara inte veta.