It will always be you ♥
Jag försöker att glömma, förtränga och förinta mina minnen. Minnen som har med dig att göra. Det är svårt. Det är egentligen omöjligt för samtidigt som det gör ont så är det det vackraste jag har. Det är de livsviktiga stygnen som håller ihop min själ. Jag önskar lite i smyg att det inte var så, även fast jag vet att det är en lögn. Utan dig skulle jag inte ha varit mig. Vi är ju en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag vet. Jag vet det mer än jag vill. Om man fick möjligheten att förändra, spola tillbaka, pausa och ändra så skulle jag göra det för jag vet att det som hände inte var det som skulle ske. Det vet du med. Lika mycket som jag om inte mer. För du visste nog före mig, att vi var en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Jag vågade kanske inte inse att du var allt. Dina ord viskade om sanningen och jag förstod till sist. Det var kanske försent. Eller så var jag för feg. Jag vågade inte ta din hand fullt ut och känna den största lyckan. För jag visste att du skulle såra mig mer än någon annan, jag visste det innan det ens var i närheten av att ske. Jag visste bara inte att jag skulle göra detsamma mot dig. Vet att det låter underligt och skumt, på snudd till psykotiskt men mitt hjärta vet. Vi är en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Det är därför det gör ont. För vi får inte vara hela, kan inte, går inte. Det är försent just nu. Jag ser dig i framtiden dock. Mitt hjärta visar skymtar av små skuggor när både du och jag har levt ett nästan fullt liv som halvor. Vi blir hela innan döden. Vi blir hela genom döden med kanske. Jag vet det så djupt inom mig men det är inte nu och det är det som gör ONT. För vi är ju en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Det är därför jag har svårt för känslor nu. Att stanna hos någon annan. Tillåta mig själv att andas utan dig. En del av min ångest grundar sig garanterat i det här. Jag kan leva ett vardagligt liv, det går, till och med bra tror jag. Jag vet bara inte hur ska jag kunna ge någon kärlek när den redan har ett namn. Ditt namn.
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag vet. Jag vet det mer än jag vill. Om man fick möjligheten att förändra, spola tillbaka, pausa och ändra så skulle jag göra det för jag vet att det som hände inte var det som skulle ske. Det vet du med. Lika mycket som jag om inte mer. För du visste nog före mig, att vi var en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Jag vågade kanske inte inse att du var allt. Dina ord viskade om sanningen och jag förstod till sist. Det var kanske försent. Eller så var jag för feg. Jag vågade inte ta din hand fullt ut och känna den största lyckan. För jag visste att du skulle såra mig mer än någon annan, jag visste det innan det ens var i närheten av att ske. Jag visste bara inte att jag skulle göra detsamma mot dig. Vet att det låter underligt och skumt, på snudd till psykotiskt men mitt hjärta vet. Vi är en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Det är därför det gör ont. För vi får inte vara hela, kan inte, går inte. Det är försent just nu. Jag ser dig i framtiden dock. Mitt hjärta visar skymtar av små skuggor när både du och jag har levt ett nästan fullt liv som halvor. Vi blir hela innan döden. Vi blir hela genom döden med kanske. Jag vet det så djupt inom mig men det är inte nu och det är det som gör ONT. För vi är ju en och samma. Varsin halva. En helhet tillsammans.
Det är därför jag har svårt för känslor nu. Att stanna hos någon annan. Tillåta mig själv att andas utan dig. En del av min ångest grundar sig garanterat i det här. Jag kan leva ett vardagligt liv, det går, till och med bra tror jag. Jag vet bara inte hur ska jag kunna ge någon kärlek när den redan har ett namn. Ditt namn.
Vi är en och samma.
Varsin halva.
En helhet tillsammans.
