Stockholms tunnelbana part II
Vi springer ner till tunnelbanan igen. Det står ett tåg på perrongen. Vi frågar någon individ om det går till Globen, svaret är ja. Så vi trycker på knappen på dörren för att komma in. Men dörrarna vägrar öppna sig. De har stängd dörrarna för mig och Jennyfer. Vi känner paniken igen. Kom igen då dumma tåg kör så nästa kan komma in!
Tåget dröjer ett litet tag. Några minuter tror jag. Känns som en halvtimme eftersom vi är så stressade. Tillslut kör det så nästa tåg sakta men säkert kan rulla in på perrongen. Vi frågar återigen någon på stationen om det här tåget går till Globen. Dock går det här dessvärre inte till Globen med till stationen innan Globen så vi hoppar på.
Tåget börjar köra. Klockan är tre nu. Vi står upp och kollar på klockan intensivt. Den tickar för fort eller så kör tåget för långsamt. Tåget höll normal hastighet en liten stund sedan börjar det stanna in. Panikens panik börjar eskalera inom oss. Vi är så nära men ändå så långt ifrån. Tåget står still en liten stund. Sen börjar det som tur är rulla igen. Men det går långsamt framåt. Knappt att det går framåt. En millimeter i sekunden. Klockan börjar närma sig tio över tre. Vi börjar inse att det kan vara försent. Att vi kan ha missat mötet med Manson. Mötet som betyder allt.
Vi börjar prata med några på tåget. Frågar hur lång tid det tar från stationen till Globen. Det ska ta 5-10 minuter. Känns lite lugnande men ändå, varje minut verkar viktig. De ska hjälpa oss att gå rätt från stationen i alla fall, om vi någonsin kommer dit.
Klockans visare visar att den snart är tjugo över tre. Fan. Det är tjugo minuter för mycket och nästan en hel timme från den utsatta tiden. En av snubbarna visar vilket håll vi ska dra. Vi tackar och planerar att springa hela vägen till Hovet. Det är inte långt så det ska inte ta så många minuter men det är is. Is där vi har tänkt springa. Det går inte riktigt. Så vi försöker gå så fort man kan på is i dr martens och platåskor. När vi närmar oss hovet är klockan kanske fem i halv. Än finns lite hopp. Man får inte ge upp förrän man vet att det är kört. Kanske inte ens då.