Låt oss börja från början.
Jag ska berätta hela historien om den 5: december, den omfattar en hel del dock. Så delar upp den i delar. Den här delen kan ni se som en inledning. Lite bakgrund innan kaoset börjar.
Så, nedräkningen närmade sitt slut. Jag kollade på mobilen. 1 dag kvar. Klockan slog över midnatt och nu var det dagen av dagarna. Nu handlade det inte om veckor eller dagar. Nu var det endast timmar och sekunder tills jag skulle få träffa mannen av männen, Mr. Manson. Det var snart. Nervositeten höll mig vaken. Jag behövde sova. Sömnen skulle krävas då det skulle dröja ett dygn innan jag kunde vara nerbäddad i sängen igen. Men som ni vet så är det svårt att sova när man är en litet barn och det är dan före dopparedan. Man är så förväntansfull. Man vill somna så tiden går snabbare. Man vill somna så man kan vakna till självaste julafton. Men all förväntan och längtan inom en håller en vaken.
Jag försökte somna. Vände och vred på mig så jag nästan slog knut på mig själv. Kollade på mobilen. Om 12 h skulle det ske. Om 12 h skulle jag träffa honom som betyder så mycket för mig. Artisten, konstnären, människan och allt däremellan. Efter något eller några avsnitt av P1’s program filosofiska rummet somnade jag tillslut av utmattning.
Klockan ringde tio i sex. Jag hade sovit knappt tre timmar. Jag var trött men samtidigt så lycklig att jag inte riktigt märkte hur tröttheten försökte sitt innersta att hålla kvar mig i sängen. Jag flög upp, började fixa håret. Sminka mig. Äta. Borsta tänderna. Klä på mig. Dubbelkolla väskan med biljetter, pengar och allt annat femton gånger. Kollade på klockan. Tog på mig skorna. Såg till så Rancid hade allt han behövde för att klara ett dygn av ensamhet. Kompenserade med kattgodis som han älskar. Mer än något skulle jag tro.
Tog på mig vantarna. Mössan hade jag redan packat ner i väskan. Ville inte platta till mitt fluffiga hår. Så kallt var det inte ute trots att termometern hade visat -20 när jag vaknade. Började gå i snön med mina platåskor från Italien. Kände hur varje steg tog mig närmre det jag längtat efter. Det var lite halt på vissa ställen och skorna var inte gjorde för is men jag klarade mig fint till busshållplatsen där flygbussen skulle ta mig till flygplatsen. Fick vänta en stund på bussen. Vilket inte gjorde något då jag var ute i god tid. Inget skulle få stoppa mig. Jag hade tid tillgodo. Allt för att se till så inget skulle hindra mig från att missa mitt flyg. Missa min dröm.
Bussen kom lagom till dess att kylan började kännas. Klev på och kände mig säker. Nu var jag snart framme på flygplatsen. Där skulle jag få vänta någon timme vilket kändes lite drygt just då, men sen skulle jag vara på väg till Stockholm. Tio i tio skulle mitt flyg gå. Jag skulle landa i huvudstaden 50-60 min senare. Efter det skulle jag tagit en buss in till stan som skulle ta 45 min till. Jag skulle vara på plats på centralen vid 12. Notera allt jag skulle.