Har inte haft tid samt inte orkat ha tid för att skriva här. Blir så innan allt är som vanligt i Umeå igen. Går igenom allt jag har och äger för att se så jag inte sparar trams. Eller iaf inte så mycket trams ^^

Natten mellan imorgon och fredag beger jag mig ner till Stockholm. På fredag är det nämligen dags att beskåda Lady Gaga. Blir nog grymt!

 

 

Nu är det snart vinter. Iaf i norr. Sommaren har nog passerat. Hösten bryter sig in. Men det kan vara fint med. Fast kallare.

Äckligt men fint öra. Piercade industrial.



Var på Liseberg med bästa Miss Pain.



En Tv gick underligt sönder.



Vi tömde en heliumballong och lät awesome.



Miss Pain hade med sig coolaste drickan.



Jag köpte äntligen den där t-shirten. Varit för stora varje gång innan men nu fann jag en mini :)

Packat klart typ. Nästan. Bara lite kvar. Åker ju imorgon. Åker hem till Umeå imorgon. Ska bli skönt att sova i min stora säng igen. Ha kläder upphängda istället för i en väska. Samt få tillgång till fler skoval. Lämnar ett par här nere då det blir svårt att få ner dem i väskan. Mansonskorna från italien. Men jag klarar mig. Är ändå för kallt för dem där uppe snart. funderar på att lämna conversen med. Kommer inte behöva dem tror jag. Snart för kallt.

Jag är så obegripligt trött. Vet inte om det var för jag missade min medicin en dag..Brukar inte bli så extremt dock och inte i flera dagar. Well well. Får ta upp det med läkaren om det inte ändrar sig snarast. Ska ändå dit snart. På måndag när man får pengar. Lön. Heja.

Jag är för likgiltig för att skriva här. Får återkomma när jag har någon känsla.

Fokusera på det fina med livet.



Om jag nu liknar ett lyckotroll, varför är jag inte lycklig då?



Fina Rancid. Dock lite smutsig.



Bästa med västkusten; havet.



Oslo. Hej.



Rancid hittade den perfekta stolen för ett par dagar sen.

 

Jag behöver komma härifrån nu. Falkenberg drar alltid ner mig lite. För mycket som har hänt här tror jag. Svårt att glömma. Svårt att inse. Jag vet inte. Visserligen får jag behovet av att fly efter en stund var jag än befinner mig (undantag; möjligtvis Svalbard). Det är som om väggarna krymper och som vägarna öppnar sig när jag varit på ett ställe, i en stad för länge. Det är svårt att säga vad som är för länge. Det varierar med. Men jag kan säga att jag har varit i Falkenberg för länge nu. Jag behöver komma hem till Ume. Hem till min stora säng. Hem till sängen jag kan snurra runt i, i förtvivlan eller i drömmar. Jag behöver få vara ensam. Helt ensam. Det går inte här. Inte på det sättet jag behöver. Som jag kräver.

Flyr till Göteborg i helgen. Ska träffa Jennyfer. Människan som får min ångest att fly fort som fan. Jag behöver de dagarna. Jag behöver henne. Jag behöver andas lite. Tack för att du finns finaste vän!

Ingen jävla redigering så käft.

Hänt mycket den senaste tiden. Eller mest jobb. Men sen en hemsk sak med. En av de hemskaste sakerna. En familjemedlem blev allvarligt sjuk. Sekunder från att dö. Sekunder från att lämna en underbar fru och dotter. Sekunder från att bli förknippad med den värsta sorgen i världen.

Kritiskt. Allvarligt. Vi visste inte åt vilket håll det skulle gå. Kritvit i ansiktet och panik ut i mina skakiga fingrar. Som tur var gick det åt rätt håll. Herregud. Annars skulle jag..ja jag vet inte..jag vet inte vad jag hade gjort. Det fanns inget annat alternativ än att överleva. Min syster behöver sin man. Min systerdotter behöver sin pappa. Resten av släkten behöver han som dricker ur flera glas.

Det går inte att förklara oron. Rädslan. Hoppet. Förtvivlan. Sorgen. Glädjen. Så mycket känslor på så kort tid. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Känns skönt att kunna skriva det istället för det måste bli bra.

Kommer ta tid. Kommer vara jobbigt för den finaste familjen. Men sålänge vi håller döden på flera miljoner mils avstånd så får det ta den tiden det behöver, vara så jobbigt så man nästan gråter av trötthet. Det är flera som finns här för att hjälpa.

Nu tycker jag det hänt tillräckligt. Nu ska alla få vara friska. Glada. Trygga. Med ett hopp utan tvivel.

Bild från höstas.

Imorgon drar jag och min syster samt systerdotter tilll OSLO för att hälsa på vår bror. Ska bli gött. Kul. Underbart. Behöver komma ifrån den här staden lite.

Är borta hela helgen. Så jobbat klart för den här veckan. Endast en vecka kvar sen lite chill innan campus uppe i Umeå kräver mig.

 

Så ångest är rätt dumt. Irriterande. Energikrävande. Jobbigt. Sämst. Onödigt.

Jag vet inte riktigt varför jag får ångest. Jag vet att jag får det. Det är svårt att undvika. Det känns i hela kroppen. I sinnet. I varje tanke, cell och andetag.

Föreställ dig att du är i ett rum, med en stängd dörr. Du ligger i sängen. Där är det varmt. Ganska bekvämt och du känner igen doften från sköljmedlet. Det luktar trygghet från barndomen. Från fönstret kommer det in lite ljus, ljust som betyder att det är morgon. Att natten är slut. Att du borde gå upp. Att du måste gå upp. Men du vet inte om du kan. Det är inte riktigt du som avgör det.

Du lyfter på täcket. Känner hur värmen försvinner, precis som den bekväma tryggheten. Du sätter dig upp efter ett inre slagsmål med dig själv. Så du sitter upp. Du kastar en blick till kläderna. Vad ska du ha på dig? Blicken vandrar över högen med kläder och du väljer snabbt ut något. Du sitter fortfarande i sängen. Du känner en tyngd. En oro. Ett misslyckande.

Du faller tillbaka. Ner på rygg. I sängen. Du är fast här nu. Du försöker resa dig igen. Men kroppen lyder inte dig, den är slav under det där som kallas ångest. Ångesten som styr dig inifrån och ut. Utifrån och in. Ångesten som är din fiende men samtidigt en vän. Du vet att den alltid finns i närheten. Även när du är lycklig och ler så finns den där bakom dina skratt. Gömmer sig. Påminner dig om att nog kan du ha kul nu men så fort du är ensam igen så tar ångesten igen. Ger tillbaka lika mycket skit som du fick i lycka. För att jämna ut. För att se till att du inte mår för bra.

Tiden tickar vidare. Du har lyckats sätta dig upp nu. Igen. Upp och ner. Så kan det pågå i något som känns som en evighet. Fram och tillbaka. Ja, du faller alltid tillbaka. NER. Du slår dig i fallet och du fårstår inte hur du ska resa dig upp. Du är för slagen. Du har ont. Allt gör ont. Men du försöker om och om igen. Du vet inte varför. För din del kvittar det när du ligger där sönder och skakar. Men du vet att dina vänner, din familj och alla andra säger att det kommer bli bättre. Du trodde på dem förr. Nu är det så svårt. Deras ord är fina och snälla men du vet inte om du har kvar hoppet för att tro på dem. Likväl försöker du. För dem. Alltid för dem.

Klockan har hunnit springa fram lite till. Nu har du lyckats få på dig dina kläder. Tyget är mjukt och snällt mot din hud. Kläderna skänker värme. Du reser dig upp och stirrar på dörren. Målet är att ta sig ut. Att få dagen att starta. Äta. Dricka. Borsta håret och tänderna. Allt det där vardagliga. Allt det där enkla som är så svårt. Så obegripligt svårt.

Det är som dörren är låst. Som om den förflyttar sig flera km ifrån dig. Livet driver med dig. Hånskrattar. Du är rädd för världen. För allt. För inget. För livet. För döden. Fast ändå inte. Det är förvirrande. Skiftande. Osäkert. Ostabilt.

Idag kom du upp ur sängen. Idag åt du frukost. Idag borstade du tänderna. Idag klarade du av det där du inte alltid klarar. Inte alltid orkar. Idag kanske du till och med skrattade. Imorgon är en ny dag, en dag som kanske endast låter ångesten göra dig till en fånge, som säger nej till allt du vill. Ångesten kanske vinner imorgon. Kanske ger igen för det där skrattet du fick idag. Du vet det. Men just idag, här och nu, så bryr du dig inte. Men imorgon när tårarna rinner, när rädslan är allt du känner och när dina tankar skrämmer dig då önskar du så innerligt att personerna kunde förstå. Att de kunde förstå varför du inte orkar. Varför du inte kan det där som du kanske kunde idag. Att de inte ställer krav på dig. Även fast det är de enklaste kraven i världen.

Bekvämt..?