Jag saknar dig.

Åh. Filmen. Alltså tårar ner för kinderna, smärta i andetagen och tillsist lättnad i själen. Filmen var lite ojämn ibland men det vägde de perfekta sekvenserna i den upp. Jag gråter inte jättelätt till filmer men till den här så är det nog omöjligt att inte gråta. Från det att ena systern dör så gråter man konstant.

För att dra en parallell utan kraft till mitt eget liv eller något så ah jag vet inte varför men ända sen jag var liten, 4 kanske, dit når mitt minne anyway, så har jag haft en känsla av att en del av mig saknas. Som jag varit halv. Att någon står bakom mig. Någon som är som mig fast ändå inte. Det låter säkert knäppt. Vet. Fast är så det är. Känner det i ryggen. Någon är fäst där. Fångad i ryggraden. Någon som jag aldrig träffat. Fanns det någon jag skulle ha träffat? Var det meningen att jag skulle haft en tvilling? Eller har jag en, fast hon är fast på den andra sidan? En död tvilling som aldrig hann leva. Är jag isf en levande tvilling fast i livet, som lever för båda?

Som sagt, jag förstår om ni tänker knäppis och liknande när ni läser det. Jag förstår er, haha. Finns bara den där känslan, funnits där i mitt minne/sinne sen jag var liten. Då och då blir handen på axeln (inte fysiskt, jag ser ingen och känner ingen rent så sätt) starkare. Närvarande. Oftast om inte alltid när jag mår dåligt, är ledsen eller när jag väl lyckas släppa något sorgligt. I starka känslor. Då märker jag henne. Min inbillade tvilling, hon finns där i mina svagaste tårar och starkaste skratt.