Han skrattar som om inga faror fanns.
Jag lät dig gå för länge sen. Jag var tvungen att släppa taget. Efter tre år så lät jag tårarna bli tunnare. Är svårt att lyssna på låtarna där du sjunger eller spelar. Det tar mig tillbaks till de dagarna du andades. Och gråten fastnar alltid lika mycket i halsen för att sedan nästan dränka mig.
Du kommer alltid vara närvarande i mitt minne, i ett av de bästa jag har till och med. Den 16 december 2oo5. Dagen då du var glad. Dagen då jag var overkligt glad. En månad senare var du inte kvar. En månad senare frös mitt hjärta till is.
Det tog lång tid för mig att anpassa mig och våga se verkligheten utan att blunda. Du finns såklart kvar i mina tankar än. Ofta. Men när jag hittade orden som jag lyckades läsa mig till så blev jag lugn. Äntligen fanns det en mening med ord som beskrev vad som pulserade inom mig.
"En enda person saknas och hela världen är tom"
Det var de orden jag behövde för att kunna dansa i drömmar igen. De orden jag kan byta ut mot ditt namn.
Du skulle ha fyllt år i lördags. Exakt en vecka efter mig. 31, du skulle ha blivit 1o år äldre än mig. Men dina födelsedagar är sedan länge förbi och slut. Leopardiis, du är mer saknad.
Jag minns dig som du var.
Jag minns dig som igår.
♥
Jag minns dig som igår.
♥