Sol, snö & en snowboard.

När jag såg backarna från bussen så kunde jag bokstavligt andas ut. Det kändes tryggt skulle man kunna säga. Dock kändes det inte som det skulle när jag åkte. Det kändes bra, det gjorde det, men inte så bäst som det brukar. Mitt hjärta slog inte rätt. Jag älskar i vanliga fall att åka bräda, det är bland det bästa som finns. Så jag förstod inte varför jag inte kunde känna det nu när jag åkte. Anledningen var mina tankar. Jag kunde inte låta bli att tänka på annat. Annars brukar musiken som äger flyta samman med åkningen helt perfekt. Nu störde mina tankar mig och min åkning. Jag åkte inte som förr i början, var inte lika impulsiv i åkningen och kände mig inte sådär naivt säker i varje sväng. Till en början så kändes det istället osäkert och tillbakadragande.

Efter de första timmarna så beställde jag pannkakor. Mmm de var goda! Efter måltiden och lite softande så gav jag mig ut i backarna i ett par timmar till. Efter ett par åk började jag känna igen mig i åkandet. Det var jag som åkte nu, inte någon skugga av mig. Utan det var jag i varje sväng och i lite ibland frivilliga och ibland ofrivilliga hopp. Jag började känna det jag borde känt från början. Nådde inte helt upp till den riktiga känslan men åker ju iväg sent på fredagen och är i Kläppen på lördagen. Då börjar en veckas åkande och jag tror att det kommer kännas helt rätt i backarna jag en gång lärde mig att åka.

Tror inte jag kommer hoppa än på ett bra tag. Känns rätt ovärt om mina tankar har en förmåga att ta bort koncentrationen hoppningen kräver. Kommer göra lite hopp i vanliga backar när jag åker, det är jag säker på. Det dras man till att göra ibland. Däremot kommer jag inte hoppa som i att hoppa. Det kommer jag nog behöva lära mig på nytt nästan. Inte för jag direkt var sådär bra på det innan men det gick iaf. Har iofs inte hoppat på flera år. Sist jag var i väg i Idre så var det inte så länge sen jag var opererad så då kunde jag inte böja mig så mycket. Eftersom jag hade ett oläkt sår på hela magen. Var bara svårt att åka vanligt då man fick hitta ett nytt sätt att använda magen på.

Backarna jag åkte i igår var helt okej. Med tanke på hur nära de är så är det värt att åka dit igen. Saknade de där riktigt pistade backarna men hej det funkar. Vet inte hur jag lyckades men hamnade även i skogen. Haha typiskt. Ett drag som sitter kvar sen Idre..Förstår fortfarande inte hur det gick, hur jag än åkte, vilken väg jag än tog hamnade jag i den där skogen. Och råkade dra med Johanna ibland (sorry!). Igår hamnade jag även i en offpist...Kan rekommendera er att inte hamna där om ni tänker på annat. Om tankarna som ska flyta med i åkningen och känna av snön inte är där utan tänker på annat som inte passar i tankarnas värld så är offpister pretty uncool.

Som sagt, jag kände inte helt det jag borde ha känt. Fast de sista timmarna gav mig känslor som närmade sig det där perfekta och underbara. Så jag tror jag når dit nästa vecka. Om inte, så når jag iaf till en nivå där jag är äckligt glad ändå :)

Nu ska jag fortsätta med min opponering inför imorgon..