(obs, långt inlägg, men ni kanske förstår mig lite mer)
Jag bröt ihop igår på ett sätt jag aldrig gjort. Det var extremt. Kan bero på medicinen eller så beror det bara på mina tankar. Jag vet inte. Känns bättre nu i alla fall och ska träffa min läkare efter helgen och utvärdera medicinen noggrant.
Jag vill inte må dåligt för jag vet att andra mår dåligt av det. Vilket bara får mig att må sämre. Man känner skuld över det.
Vet att det är svårt att förstå varför jag inte mår bra. Jag vet inte riktigt själv själva anledningen. Har alltid känt något annorlunda sen jag var liten och har aldrig riktigt känt som man ska. Jag kände en längtan till något. Till att fly, fast jag inte visste vad jag ville fly från. Jag ville bara. Målade upp bilder där jag sprang ut i skogen och stannade där, djupt inne bland träden. Jag trodde jag skulle finna det jag letade efter där. En morgon när jag inte var så gammal hoppade jag ut genom fönstret i pyjamas och sprang. Kom inte längre än till lekstugan som låg vid skogskanten. Jag började gråta för jag visste att andra skulle bli ledsna när de insåg att jag var försvunnen. Så jag stannade och lät tårarna rinna en liten stund vid lekstugan farfar byggt. Sen hoppade jag in genom fönstret och åt sedan frukost i det fina solljuset.
Jag har flera gånger fått en liknande känsla. Att rymma. Att hitta det jag letar efter. Inte för jag vet vad det egentligen är eller var jag kan hitta det. Det är bara som en ständig längtan.
I skolan kändes det rätt bra. Jag var duktig och tack vare min syster och hennes vän kunde jag redan en hel del innan jag började skolan. Jag anpassade mig och hade vänner. Bra vänner. Men den där längtan och ett behov av att finna mening fortsatte att växa. Jag visste hur man skulle känna när man lekte med sina vänner efter skolan eller på rasten. Jag låtsades oftast att jag kände det, var ytterst få tillfällen som jag faktiskt kände det. Det var inte tillräckligt för mig. Det var inte det jag behövde.
Min bästa vän var min katt. Min älskade svarta pälsboll. Han förstod mer än någon annan gjorde. Det kan låta weird och jag förstår om ni tycker det, det skulle jag med gjort om jag läste det. Men min katt sov hos mig på kvällen tills jag somnade sedan gick han ut och jagade under natten. Han var katt under natten. Sedan tidigt på morgonen kom han in och åt mat och sov sedan hos mig när jag vaknade. Ibland hoppade han upp i sängen direkt efter han kom in eftersom det skulle dörja innan han fick mat. Då stannade han tills pappa gick ner i köket. Han tog hand om mig, min katt, min vän. När jag hade ont, riktigt ont, så kom han och la sig jämte mig där jag hade ont. Han värmde min rygg så smärtan lindrades. När jag var ledsen fick han mig glad.
Eftersom jag fick honom när jag var 6 år så växte han tillsammans med mig. I åtta år fanns han hos mig i princip varje dag. Så när han blev sjuk och jag insåg att vi var tvungna att avlida honom dog mitt hjärta. Jag var hos honom hela natten och hade aldrig tidigare i mitt liv känt en sådan smärta. Att se hur ont han hade, att veta att jag inte kunde göra något. Att jag snart skulle förlora honom så fort det blev morgon, det gjorde mer ont än jag kan beskriva. Ni som tänker att det bara var en katt, ni har fel. För mig var han så mycket mer. På morgonen åt vi frukost tror jag och han kom ner för trappan. Han ville vara med oss. Han la sig vid dörren i hallen och man hörde på honom att han hade fruktansvärt ont. Vi la han på en filt och bar honom till bilen. Han låg jämte mig under bilresan till veterinären. Jag grät som jag aldrig gråtit förr. När vi kom till veterinären gick det rätt fort. Jag minns att det fanns en affisch med olika hundraser på. Jag minns att en del av mitt hjärta dog för alltid.
När sprutan var insprutad gick det fort. Jag visste att det var det enda man kunde göra. Att låta honom slippa plågas av smärtan. Men jag hoppades lika mycket som jag hade hoppats under natten. Jag visste att det inte gick men hoppet var jag tvungen att ha kvar. Vi la honom sedan i en låda. Vi väntade till pappa kom hem. Jag klappade och pussade honom en sista gång där han låg i lådan i garaget. Han var så kall och stel. Han fanns inte längre. Vi begravde honom på eftermiddagen. Det är fortfarande jobbigt när jag bara tänker på det. Jag blir nästan lika ledsen som jag var då.
Han begravdes på en tisdag. Det är därför jag inte gillar tisdagar. Har sedan den tisdagen hänt andra saker på tisdagar som varit mindre kul men just den tisdagen var värst. Jag fastnade i sorgen. Varje tisdag gick jag till hans gravplats. Jag tryckte min hand, den högra, på stenen. Den passade perfekt in, det var som om stenen formades för att min hand längre fram skulle passa in på den. Jag tryckte min hand på stenen och pratade sedan med honom. Jag visste hur han låg under stenen så jag klappade han åt rätt håll. Innan jag gick där ifrån sjöng jag en sång och pussade sedan stenen där hans huvud var innan jag tryckte handen mot stenen igen. Jag använde min hand som nyckel skulle man kunna säga. Jag upprepade det i flera månader. Varje tisdag. Även när det var snö. Det hände att jag någon tisdag inte kunde gå dit, men då gick jag dit dagen efter eller om vi skulle på semester så gjorde jag det innan och efter resan.
Jag vet att det verkar knäppt. Och jag var delvis lite knäpp. Knäpp av sorg. Men innan ni dömer mig, kom ihåg att han var min bästa vän och han hade växt in i mitt medvetande, i mitt hjärta under flera år.
En sak som jag önskar att jag kunde känna på riktigt är glädje när jag är med mina vänner. Jag känner det ibland men oftast är det som om jag inte är där eller som om jag inte tillåts att känna det. Som om något i mig fattas. Jag tror inte det märks, inte så ofta i alla fall, man blir bra på att gömma det. Det är inte så att jag inte är glad när jag är med mina vänner, det är jag, jag känner en lättnad. Det är bara det att jag inte tillåts känna glädjen fullt ut. Förutom ibland. Fast det har blivit mer sällan.
Det är lite som om något självklart fattas i mig. Det är svårt att förklara. Men jag försöker bli som ni. Jag försöker må bättre. Jag vet att ni blir oroliga ibland, det blir jag nog själv med. För er egen skull och för min, bli inte det. Jag behöver er, men jag behöver er för dem ni är.
