Failade känslor.
Jag saknar dig, det gör jag. Du kanske läser det här, kanske inte. Det spelar ingen roll för vi kan inte överleva tillsammans. Jag kan dock inte hjälpa att ibland fundera på dig. Vissa stunder så saknar jag nästan ihjäl mig. Andra så förtränger jag totalt bort din existens.
Det fanns det där jag behöver mest, det vill säga trygghet. Jag vet inte hur tryggheten lyckades hålla sig ovanför vågorna, så ofta som både du och jag dök ifrån den. Även när du försvann under ytan och blev otydlig så stannade tryggheten kvar i mig. Jag visste att snart kommer du upp till ytan igen, du behöver luften lika mycket som jag.
Det här blir värsta flummet, är en del tankar som snurrar. Jag har slitit bort det mesta av dig. Du är inte lika levande i mig längre. Fast en del, den delen som gör mest ont att ta bort, har jag inte lyckats slita bort än. För den sidan av dig som jag faktiskt älskade, sitter fortfarande fastspikad i mitt hjärta.
Håll fast mig om du aldrig vill släppa mig. Du måste vara stark, för du kan inte ens ana hur motståndskraftig jag är. Speciellt mot dig. Eftersom du valde allt det här. Du INTE jag. Vilket jag ogillar att du gjorde. Var du tvungen? Verkligen? Exakt just då? Kunde du för fan inte valt ett annat tillfälle? Jag blev arg för du sårade så onödigt mycket i onödan. Och det vet du. Ditt förlåt betyder fortfarande inget. För det var snarare som ett j*vla slag i ansiktet, eller nej, rakt in i ögat och sen i magen, därefter ett slag som knäcker några revben som punkterar lungor. Sen bara för att det inte räckte tog du ett svärd och skar en djup fåra i mitt hjärta. Dessutom och det värsta, så förlorade dina fina ord till mig sin mening och underbara känsla. Det är det som nog gör mig mest besviken. Att du förstörde den du var i mina ögon.
Det fanns det där jag behöver mest, det vill säga trygghet. Jag vet inte hur tryggheten lyckades hålla sig ovanför vågorna, så ofta som både du och jag dök ifrån den. Även när du försvann under ytan och blev otydlig så stannade tryggheten kvar i mig. Jag visste att snart kommer du upp till ytan igen, du behöver luften lika mycket som jag.
Det här blir värsta flummet, är en del tankar som snurrar. Jag har slitit bort det mesta av dig. Du är inte lika levande i mig längre. Fast en del, den delen som gör mest ont att ta bort, har jag inte lyckats slita bort än. För den sidan av dig som jag faktiskt älskade, sitter fortfarande fastspikad i mitt hjärta.
Håll fast mig om du aldrig vill släppa mig. Du måste vara stark, för du kan inte ens ana hur motståndskraftig jag är. Speciellt mot dig. Eftersom du valde allt det här. Du INTE jag. Vilket jag ogillar att du gjorde. Var du tvungen? Verkligen? Exakt just då? Kunde du för fan inte valt ett annat tillfälle? Jag blev arg för du sårade så onödigt mycket i onödan. Och det vet du. Ditt förlåt betyder fortfarande inget. För det var snarare som ett j*vla slag i ansiktet, eller nej, rakt in i ögat och sen i magen, därefter ett slag som knäcker några revben som punkterar lungor. Sen bara för att det inte räckte tog du ett svärd och skar en djup fåra i mitt hjärta. Dessutom och det värsta, så förlorade dina fina ord till mig sin mening och underbara känsla. Det är det som nog gör mig mest besviken. Att du förstörde den du var i mina ögon.