Go my own way.
Söndagar brukar vara nice, eller snarare softa vilket iofs är nice. Dock vet jag inte vad jag ska säga om den här.
Var hos Cissi igår då hon hade fest. Mjo det gick väl bra. Dricker inte när jag inte mår bra för jag är en av de som starkt tror man mår sämre av det om man inte mår bra innan det hamnar i blodet. Pratade med människor jag inte kände och visst lyckades jag lura dem bra, mig själv med nästan. Det var inte riktigt jag som gick dit, utan snarare ett skapat jag. Jag fanns bakom det skapade.
Även om det var trevligt och vissa personer förmodligen rentav kunde bli riktigt bra vänner så var det enda jag kände ingenting. Jag kände verkligen ingenting. Det fanns ingen mening med festen. Jag kunde inte hur jag än försökte bli glad. Visst, jag kunde skratta lite åt lite skämt, fast egentligen så var det inte jag som skrattade. Var den programerade skapade jag. Som jag styrde för att klara av att vara där. Jag kunde inte se det alla andra såg. Eller känna det alla andra kände.
Är väldigt trött på ordet speciell. Spelar ingen roll om jag inte känner personen de tenderar att säga det i alla fall. Dyker upp ständigt. Självklart igår. Du är speciell..Alltid följt av på ett bra sätt. Jaha tack? Vad ska man säga, varför skulle jag vara speciell? Hur? Jag hatar ordet för jag har inte som mål att vara speciell. Kanske är det just det speciella som får mig att må så dåligt. Utan det kanske jag skulle vara som andra och därmed gladare.
Fick en vikt pappersbåt och papperssvala. På något sätt fick jag agera samtalskontakt/kurator åt personen som gav mig dem. Varför blir det alltid så? Att folk tycker det är så lätt att öppna sig för mig och pratar om saker. De kommer på sig själva med att säga jag borde egentligen inte säga det här men det är något med dig som gör att jag kan. Men gör inte det då om du inte borde, prata med en utbildad person som har det som arbete eftersom jag inte känner dig och faktiskt har lite saker i mitt huvud redan. När de väl har börjat prata så är det svårt att be dem vara tysta så brukar lyssna ett tag...Sen måste de inte säga allt de tycker, du är häftig, jag gillar ditt hår osv osv osv osv. Jag vet att man inte ska klaga på det, det är ju snällt av dem, men just nu känner jag bara snälla säg inget för dina ord betyder tyvärr inget för mig. Möjligtvis om jag skulle känna er, då kanske era ord skulle ha betydelse.
Var hos Cissi igår då hon hade fest. Mjo det gick väl bra. Dricker inte när jag inte mår bra för jag är en av de som starkt tror man mår sämre av det om man inte mår bra innan det hamnar i blodet. Pratade med människor jag inte kände och visst lyckades jag lura dem bra, mig själv med nästan. Det var inte riktigt jag som gick dit, utan snarare ett skapat jag. Jag fanns bakom det skapade.
Även om det var trevligt och vissa personer förmodligen rentav kunde bli riktigt bra vänner så var det enda jag kände ingenting. Jag kände verkligen ingenting. Det fanns ingen mening med festen. Jag kunde inte hur jag än försökte bli glad. Visst, jag kunde skratta lite åt lite skämt, fast egentligen så var det inte jag som skrattade. Var den programerade skapade jag. Som jag styrde för att klara av att vara där. Jag kunde inte se det alla andra såg. Eller känna det alla andra kände.
Är väldigt trött på ordet speciell. Spelar ingen roll om jag inte känner personen de tenderar att säga det i alla fall. Dyker upp ständigt. Självklart igår. Du är speciell..Alltid följt av på ett bra sätt. Jaha tack? Vad ska man säga, varför skulle jag vara speciell? Hur? Jag hatar ordet för jag har inte som mål att vara speciell. Kanske är det just det speciella som får mig att må så dåligt. Utan det kanske jag skulle vara som andra och därmed gladare.
Fick en vikt pappersbåt och papperssvala. På något sätt fick jag agera samtalskontakt/kurator åt personen som gav mig dem. Varför blir det alltid så? Att folk tycker det är så lätt att öppna sig för mig och pratar om saker. De kommer på sig själva med att säga jag borde egentligen inte säga det här men det är något med dig som gör att jag kan. Men gör inte det då om du inte borde, prata med en utbildad person som har det som arbete eftersom jag inte känner dig och faktiskt har lite saker i mitt huvud redan. När de väl har börjat prata så är det svårt att be dem vara tysta så brukar lyssna ett tag...Sen måste de inte säga allt de tycker, du är häftig, jag gillar ditt hår osv osv osv osv. Jag vet att man inte ska klaga på det, det är ju snällt av dem, men just nu känner jag bara snälla säg inget för dina ord betyder tyvärr inget för mig. Möjligtvis om jag skulle känna er, då kanske era ord skulle ha betydelse.
Vaknade tidigt idag, men det spelar ingen roll. Kan i alla fall inte gå upp. Eller vill inte kanske. Gick upp och tog en halstablett iofs för well min hals gör massa ont. Sen försökte jag sova bort timmar. Det är lättare att sova än att vara vaken. Man känner inte lika mycket när man sover. Man känner nästan inget.
Mormor ringde igår. Vilket var jobbigt för jag börjar gråta så lätt i telefon nuförtiden. Vilket gör henne ledsen och jag vill verkligen inte göra någon ledsen. Jag skulle vilja må bra men just nu är jag långt ifrån att göra det.
Det här blev långt men men det är bra att läsa eller något. Vill att det ska vara tisdag, så jag kan ha någon plan angående studierna. Känns som en evighet tills dess dock. Imorgon får jag träffa en läkare vilket ska bli skönt med. Jag kan lämna över lite av ansvaret till läkaren och studievägledaren. Ett ansvar jag inte kan ha på heltid själv. Inte när man mår på ett sätt ingen förstår om de inte själva varit där.
Mormor ringde igår. Vilket var jobbigt för jag börjar gråta så lätt i telefon nuförtiden. Vilket gör henne ledsen och jag vill verkligen inte göra någon ledsen. Jag skulle vilja må bra men just nu är jag långt ifrån att göra det.
Det här blev långt men men det är bra att läsa eller något. Vill att det ska vara tisdag, så jag kan ha någon plan angående studierna. Känns som en evighet tills dess dock. Imorgon får jag träffa en läkare vilket ska bli skönt med. Jag kan lämna över lite av ansvaret till läkaren och studievägledaren. Ett ansvar jag inte kan ha på heltid själv. Inte när man mår på ett sätt ingen förstår om de inte själva varit där.