Sitter just nu på tåget hem till Umeå. Nattåget. Drygtåget. Evighetståget...Ni fattar grejen, det tar många timmar.

Åt nyss pannkakor med sylt. Mm det var gott! Dock så kostar de mer än vad som är rimligt men men..Medan jag åt såg jag en regnbåge. Fint ska det va!

Har haft helt underbara dagar det senaste. Varit i Göteborg i ett par dagar, sen i Trollhättan, Nässjö och två timmar i Stockholm. Åhh vad jag älskar mina vänner. De är finast. Gillar även min Gud, Stjärna och The Master. De här två senaste veckorna har varit helt underbara. Sådär så man nästan trycker på paus för att det aldrig ska ta slut.

Tänkte se på film om nån timme eller två. Är framme först klockan 3 inatt, om det inte blir några förseningar.

Jag återkommer med bilder, berättelser, random crazy awesomeness och solskenshistorier när jag har crashat mina väskor i lägenheten, kanske sagt hej till nya grannar och sovit.



Det kommer bli mass-inlägg när jag väl är hemma!

Blunda. Känn vinden i håret. Cykla iväg i tankarna. Snabbare. Ner för backen. Ut på okända vägar. Släpp taget om styret och blicka ut över horisonten. Imorgon är ännu inte en dag.

Så andas. Andas som du aldrig har andats förut. Det är idag det gäller. Allt och inget på samma gång. Dröm och önska om frihet, lycka och mod. Rista in rättvisa i världen. Jag håller dig i handen genom varje sekund av rädsla. Jag finns där för dig. Som alltid. Så nära. Utan krav. Utan gränser. Utan tvekan.

Min vän, glöm inte att våra fotspår blev gjutna i sanden. Inte ens det sorgliga och stormiga havet kan förstöra dem. Ingen. Varken tiden eller hatet. Kärlek övervinner allt när den är riktig. Ärligheten får solen att skina.

Och du, du är levande i mitt hjärta. Precis som igår. Precis som du kommer vara imorgon. Fast framförallt precis som du är exakt just nu. Så le. Le för allt vackert!

Jobbat i ett par dygn nu så jag har inte haft möjlighet att skriva. Slutade jobba för den här sommaren idag så jag återkommer efter lite sömn.

The most frightening thing ever (Det mest skrämmande som finns) from Tobias Anderberg on Vimeo.

Något jag skrev någon gång. När jag städade inuti mig själv. Det här inlägget är tidsinställt så när det publiceras sover jag troligen.

Torktumlar

Jag torktumlar mina tankar..

 

 

 

I hopp om att de ska krympa.

Jobbar en hel del, därför det är öde här. Slutar kl.11 på måndag. Sen är den här sommaren klar. Sen får jag äntligen sova hemma igen. Istället för att halv-sova på jobbet..

Ska baka kladdkaka idag och träffa vänner. Yeah n' yes för det va!

Hittade en äldre text jag skrev för flera årsen i skolan. En uppgift i svenskan tror jag. Skulle jag skrivit den nu skulle jag valt lite andra ord och meningar på vissa ställen. Dock vill jag inte gå in och ändra. Det kanske tar bort något ur texten som jag ville ha där då när jag skrev den. Jag dras nog till att skriva om svåra saker, som döden. Skriver fortfarande flitigt om det, nu även på universitetet.

Begår samhället långsamt ett självmord?

Självmord. Ett ord som oftast skapar en känsla av hopplöshet hos de flesta människorna. För vist är det hopplöst när en människa mår så dåligt att den enda utvägen tycks vara att ta sitt eget liv. Ett beslut vars konsekvenser påverkar de efterlämnade mer än något annat. Ett självmord vänder upp och ner på hela tillvaron. Den välkända vardagen blir aldrig mer lik från den stunden snaran runt halsen på vår älskade man, bror, son, vän eller arbetskamrat stryper till och utplånar det sista andetaget av liv.

Precis som med döden talas det knappt om självmord och depressioner. Alla människor kommer komma i kontakt med döden flera gånger under sitt liv. Döden går inte att undvika. De allra flesta av oss kommer tragiskt nog att känna någon som tar sitt liv. Trots det väljer vi här i Sverige att stänga det inom oss och låta döden förbli tabubelagd. I själva verket skulle det underlätta att prata om döden och självmord, vilket i sin tur skulle kunna göra det lite lättare för människor att hantera dödsfall. Att ha mer kunskap kan hjälpa en att hantera sorg. Fast det känns lite obehagligt att prata om. Det är inget bra samtalsämne runt matbordet. Därför väljer vi att inte prata om det överhuvudtaget. För det vi inte pratar om, det finns inte.

Problemet är att det ständigt finns runtomkring oss. Det är betydligt vanligare att en människa känt en person som har begått självmord än en person som aldrig har varit med om det. Det är genomsnittligt en person från din grundskoleklass som kommer att begå självmord. Självmord är idag den vanligaste dödsorsaken bland människor i åldern 15-45 i Sverige.

Antalet självmord har minskat sen år 1980 med ungefär tusen fall fram till år 2000. Det har de senaste åren dock tenderat att stiga igen. Kanske beror det på att psykvården och elevvården i Sverige inte har tillräckligt med resurser för att hjälpa alla de som faktiskt behöver hjälp. Vad behövs för att antalet självmord inte ska skjuta i höjden? Pengar. Som vanligt handlar det om pengar. Kanske är det dags att politikerna tar sig i kragen och inför en linkande nollvision mot självmord som de har infört när det gäller antalet döda i trafiken. Det är ungefär 500 personer som mister sitt liv i trafiken varje år. Det är nästintill tre gånger så många som dör i självmord än det gör i trafiken. Kanske är det tabun som gör sig påmind när det är dags att fatta beslut i konferensrummen. Någonting måste i alla fall förändras. För det behövs verkligen resurser för att minska antalet självmord. Det är någon människa på jorden som tar sitt liv var 39:e sekund. Så att vänta för länge är ingen bra lösning. Tid är dyrbart.

Det är främst psykiatrin som behövs ses över noga. För det finns alldeles för få vårdplatser inom psykiatrin. Det är där de största bristerna finns och dit pengar behövs för att fylla igen hålen av misslyckande. För psykiatrin i Sverige är rent utsagt misslyckad. Det är omöjligt att förhindra alla självmord men att inte kunna hjälpa de människorna som faktiskt lyckas söka om hjälp är skamligt. Att inte ta de människorna som ringer och verkligen ber om hjälp på större allvar för det inte finns tid till att hjälpa är så fruktansvärt att det gör ont i varje liten cell av min kropp. Att skicka hem sönderskurna armar efter en snabb omplåstring ska inte vara acceptabelt. De är människor, precis som du och jag. Inte skickar sjukvården hem någon som får en hjärtattack. Inte står vi heller och ser på när någon får en hjärtattack, utan vi försöker hjälpa till så gått det går. Så varför agerar vi inte lika allvarligt och hjälpsamt när det kommer till tecken på att någon vill ta sitt liv?  Hur skulle du agera om din fru, syster eller dotter skickades hem och inte fick den hjälpen hon behöver? Att misstaget leder till hennes död? Att det faktiskt skulle ha gått att förhindra förlusten och sorgen? Skulle inte det vara värt att lägga pengar på?

Självmorden som begicks 2001 kostade samhället 5,5 miljarder kronor. Att förebygga och hjälpa skulle bidra till att samhällskostnaden skulle bli mindre. Av de pengarna samhället skulle spendera skulle den största delen återbetalas. Inte nog med det så skulle fler liv fortsätta att levas, och det är väl värt mer än pengar?

Det börjar ske små förändringar som tur är. Det finns till exempel kameror vid en del broar som går över järnvägsspår. Ifrån de broarna som det har begåtts flera hjärtslitande självmord ifrån. Det finns även telefoner utsatta vid dessa broar som man kan ringa ifrån för att få hjälp. Dock återstår problemet på andra sidan luren. Än återstår fortfarande mycket att göra, tragiskt nog det allra mesta.

Saknar faktiskt mina älskade converse från 2oo6 som överlevde årets Metaltown men sedan fick slängas. Festivalskorna. Skorna som var med när jag som en liten förvirrad 16åring drog till SRF för första gången i mitt liv. Som var med när jag som en lite större 21åring drog till samma festival tidigare iår. Det var även just det här paret som jag hade varje gång jag övningskörde och sedan slutligen på uppkörningen som jag för att skryta klarade perfekt och felfritt. Skorna jag sparkade på stenar med. Skorna som jag gick i när jag skrattade men även när jag var sorgsen. Skorna som jag gick mina steg i på livets väg helt enkelt.

Igår var det fest! Väldigt trevligt och sånt!

Imorgon är det jobb. Jobbar nu hela veckan. Nästan. Jobbar måndag-torsdag. Så kommer inte direkt vara hemma på ett par dygn. Bara någon timme sådär.

Har hänt mycket och lite den senaste tiden. Orkar inte lista upp grejerna då jag faktiskt inte anser att det är så intressant.. Skulle någon annan göra en lista skulle jag inte direkt bry mig nämnvärt. Tror jag.

Eh ja. Jag är trött. Sova. JA!