Spikar skruvar i min själ.
Jag minns dina ord, de är de finaste någon någonsin sagt till mig. Du sa orden rakt in i mitt hjärta och där fastnade de. Det var 1o ord. 1o ord som fortfarande är den vackraste kombinationen av ord för mig. Då det var ditt hjärta som uttalade dem. Som fick mitt att slå även om jag i stunden inte visste hur innerligt ärliga de få orden var. Och du hade rätt, jag kommer aldrig riktigt förstå. Fast det kommer inte du heller. För jag skulle kunna säga exakt de 1o orden till dig. De skulle stämma lika bra.
Vet att dina ögon speglade att jag valde fel. Önskar att du inte hade behövt tvivla för jag skulle ha valt dig framför alla andra. Men jag kunde inte, jag är säker på att vi skulle må bättre än vi någonsin gjort, eftersom vi alltid mådde bra tillsammans, men jag tror att livets mörker skulle komma ikapp oss och en av oss skulle sluta andas. Vilket skulle få den andra att totalt gå sönder. Mer sönder än man kan föreställa sig. Jag valde bort dig, även om jag ville välja dig, för vi skulle få varandra att nå högsta graden av att må bra för att sedan krascha och nå graden för olidlig sorg. Vi skulle inte överleva i längden. Vi var för djupa. Båda behövde en hjälte men ingen av oss kunde spela rollen varje dag. Vi skulle känna all glädje man kan uppnå under tio år på ett enda år, men vi skulle också uppleva en livstid av sorg på en enda dag.
Jag valde att släppa taget. Att låta oss leva som alla andra. Långsamt, i takt med tiden. Annars skulle vi levt för fort. Vi skulle springa ikapp solnedgången och förlora oss i mörkret tillsammans. I'm sorry, men du vet lika mycket som jag att det var den enda möjligheten. Och visst hade jag rätt? Är så glad att jag lyckades med mitt förra nyårslöfte, som var I will try to fix you. I did it. Jag gjorde allt jag kunde och lite till, jag sydde ihop dig. Gav dig nytt blod med energi. Gav dig mina andetag av uthållighet. Jag gav dig allt jag hade kvar. Jag lagade dig. Jag lyckades. Du är säker nu.
Vet att dina ögon speglade att jag valde fel. Önskar att du inte hade behövt tvivla för jag skulle ha valt dig framför alla andra. Men jag kunde inte, jag är säker på att vi skulle må bättre än vi någonsin gjort, eftersom vi alltid mådde bra tillsammans, men jag tror att livets mörker skulle komma ikapp oss och en av oss skulle sluta andas. Vilket skulle få den andra att totalt gå sönder. Mer sönder än man kan föreställa sig. Jag valde bort dig, även om jag ville välja dig, för vi skulle få varandra att nå högsta graden av att må bra för att sedan krascha och nå graden för olidlig sorg. Vi skulle inte överleva i längden. Vi var för djupa. Båda behövde en hjälte men ingen av oss kunde spela rollen varje dag. Vi skulle känna all glädje man kan uppnå under tio år på ett enda år, men vi skulle också uppleva en livstid av sorg på en enda dag.
Jag valde att släppa taget. Att låta oss leva som alla andra. Långsamt, i takt med tiden. Annars skulle vi levt för fort. Vi skulle springa ikapp solnedgången och förlora oss i mörkret tillsammans. I'm sorry, men du vet lika mycket som jag att det var den enda möjligheten. Och visst hade jag rätt? Är så glad att jag lyckades med mitt förra nyårslöfte, som var I will try to fix you. I did it. Jag gjorde allt jag kunde och lite till, jag sydde ihop dig. Gav dig nytt blod med energi. Gav dig mina andetag av uthållighet. Jag gav dig allt jag hade kvar. Jag lagade dig. Jag lyckades. Du är säker nu.
Det är du och jag som kommer jaga fiskmåsar på ålderdomshemmet, om vi båda andas så länge. Vi kommer vara som vi var då, när vi var unga. När nätterna var våra och fyllda med äventyr i en sovande stad. Det är lång tid kvar dock, innan åren av linjer är ikapp oss så jag har stängt delen av mitt hjärta där du spikade fast ditt namn. Jag har låst ock säkrat ditt namn, för att minnas dig exakt som du var när du och jag andades i takt.