Rädsla.
Inte skräck. Utan ren rädsla som gör en förskräckt.
Min stressnivå började öka när det senaste momentet började. Höjs stressen så kan ångesten härja. Stressen binder fast en och det är svårt att springa från ångesten när man inte kan.
Jag har haft det hur bra som helst de senaste dagarna. Var hemma hos Mellanie och såg massa filmer och åt godis och mat. Var verkligen jättetrevligt och mysigt. Jag fick en paus från annat. Men bara delvis då en del saker förföljer mig.
Det börjar kännas som det gjorde innan jag började med medicinen. Känner mig otrygg. Jag oroar mig för så mycket, inte över mig själv utan över andra mest. Vilket gör mig ständigt rädd. En rädsla som jag inte vet hur jag ska hantera för att den ska bli mindre. Det är ångest i varje andetag.
Grät i smyg på bussen i fredags. Var ovanligt mycket folk men det hindarar inte paniken att hitta en väg ut. Man blir expert på att dölja det. Så ska det inte vara. Hjälper inte medicinen? Eller är min ångest för stark och vinner över den?
Vet att ni som känner mig blir oroliga och även ledsna. Jag vill inte att ni ska bli det. Verkligen, försök att inte vara det. Jag vill inte vara anledningen. Vill må bra för er men det verkar svårare än ni kan ana.
Min stressnivå började öka när det senaste momentet började. Höjs stressen så kan ångesten härja. Stressen binder fast en och det är svårt att springa från ångesten när man inte kan.
Jag har haft det hur bra som helst de senaste dagarna. Var hemma hos Mellanie och såg massa filmer och åt godis och mat. Var verkligen jättetrevligt och mysigt. Jag fick en paus från annat. Men bara delvis då en del saker förföljer mig.
Det börjar kännas som det gjorde innan jag började med medicinen. Känner mig otrygg. Jag oroar mig för så mycket, inte över mig själv utan över andra mest. Vilket gör mig ständigt rädd. En rädsla som jag inte vet hur jag ska hantera för att den ska bli mindre. Det är ångest i varje andetag.
Grät i smyg på bussen i fredags. Var ovanligt mycket folk men det hindarar inte paniken att hitta en väg ut. Man blir expert på att dölja det. Så ska det inte vara. Hjälper inte medicinen? Eller är min ångest för stark och vinner över den?
Vet att ni som känner mig blir oroliga och även ledsna. Jag vill inte att ni ska bli det. Verkligen, försök att inte vara det. Jag vill inte vara anledningen. Vill må bra för er men det verkar svårare än ni kan ana.