Ångest, låt mig va.
Ångesten har börjat öka igen. Fail och fan. Har fått en klump i halsen, som är psykisk men känns fysisk. Känns som jag ska kvävas och kan inte svälja utan att det gör ont. Sökte på det och verkar vara fint kopplad till ångest. Man spänner sig på något sätt. Extremt obehagligt. Ska ta upp det imorgon när jag ska till min läkare då min ena halsmandel har varit lite dum med så kan väl inte helt skylla på ångesten. Inte än.
Är så trött på att ångesten får äga mig så mycket. Jag vill bara gömma mig i sängen och sova bort verkligheten. Jag är rädd ibland för att gå upp. Nästan så jag skakar. Verkligheten är inte tillräckligt fin vissa dagar.
Vet att jag klagar en del på min ångest. Men den var så hög så min läkare ringde direkt efter jag hade varit hos en kurator/psykolog/something liknande. De förstod inte riktigt hur jag kunde klara av skolan eller ens gå upp på morgonen eftersom min ångest då var väldigt hög. Inte vet jag hur jag gjorde. För mig har det ju varit så förr och ofta så var ingen nyhet för mig. Nu är min ångest fortfarande inte på en okej nivå. Den är fortfarande i stort behov av behandling.
En del av er förstår inte för ångest är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Visst känner jag lite att hmm varför mår jag inte bra? Jag lever i ett land där det inte är krig, där man kan utbilda sig utan att vara rik och massa annat bra. Vet att det finns de som har det mycket värre än mig, både i Sverige och i andra länder. Dock så förändrar inte det min situation, bara för andra har det sämre mår jag inte bättre. Ångesten gör det svårt att andas. Den begränsar hela mig. Jag hatar den. Sen verkar vi må sämre ju bättre vi får det, om man kollar på lite forskning.
Verkar som att bita sig själv i läppen och kinden kan vara kopplat till ångest och oro. Vilket jag har en hel del av. Förklarar även varför jag gjorde det när jag var liten, då det verkar som om min ångest började samtidigt som första dagen i skolan, om inte lite innan.
Är så trött på att ångesten får äga mig så mycket. Jag vill bara gömma mig i sängen och sova bort verkligheten. Jag är rädd ibland för att gå upp. Nästan så jag skakar. Verkligheten är inte tillräckligt fin vissa dagar.
Vet att jag klagar en del på min ångest. Men den var så hög så min läkare ringde direkt efter jag hade varit hos en kurator/psykolog/something liknande. De förstod inte riktigt hur jag kunde klara av skolan eller ens gå upp på morgonen eftersom min ångest då var väldigt hög. Inte vet jag hur jag gjorde. För mig har det ju varit så förr och ofta så var ingen nyhet för mig. Nu är min ångest fortfarande inte på en okej nivå. Den är fortfarande i stort behov av behandling.
En del av er förstår inte för ångest är svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Visst känner jag lite att hmm varför mår jag inte bra? Jag lever i ett land där det inte är krig, där man kan utbilda sig utan att vara rik och massa annat bra. Vet att det finns de som har det mycket värre än mig, både i Sverige och i andra länder. Dock så förändrar inte det min situation, bara för andra har det sämre mår jag inte bättre. Ångesten gör det svårt att andas. Den begränsar hela mig. Jag hatar den. Sen verkar vi må sämre ju bättre vi får det, om man kollar på lite forskning.
Verkar som att bita sig själv i läppen och kinden kan vara kopplat till ångest och oro. Vilket jag har en hel del av. Förklarar även varför jag gjorde det när jag var liten, då det verkar som om min ångest började samtidigt som första dagen i skolan, om inte lite innan.
Ibland tycker jag det är orättvist.